Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Canton och Hongkong.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste vi af brist på kännedom om dylika förhållanden lemna osagdt.
I hvilket fall som helst är ofvannämnde förhållande ohyggligt nog, och
då antagandet att ett annat retmedel skulle träda i opiets ställe alltid
innebär något ovisst, så torde man, utan att med skäl kallas fanatisk,
kunna bryta stafven öfver hela opiihandeln.
Den oerhörda vinst denna handel skänker de dermed sysselsatta
firmor, och de stora summor den inbringar i ostindiska kompaniets
skattkammare, hafva naturligtvis skaffat den många och varma
försvarare. Såsom prof på den förra må nämnas att delegarne uti ett
engelskt hus mot slutet af kriget derpå haft hvardera mellan fyra och
åtta hundratusen pund sterlings behållning, hvilken siffra dock
naturligtvis ej får anses som en måttstock på den under vanliga
förhållanden behållna vinsten. Några författare hafva försvarat denna handel
såsom ett nödvändigt ondt, såsom ett oumbärligt vilkor för bedrifvandet
af handeln på China, hvilket land snart skulle absorbera allt
silfver, såvida ej detta i betalning för opium åter utflöte i den allmänna
rörelsen. Andra anse deremot opiihandeln vara just det egentliga
hindret för afsättning af europeiska manufaktur-varor inom China, hvars
befolkning dels utarmas genom utbetalande af de dryga summor vi
ofvan uppgifvit, och hvilka sägas med femton millioner piaster
öfverstiga hela exportens värde, dels af harm öfver Englands laglösa och
försåtliga förfarande afhåller sig från att begagna dylika varor. ”Låt
bli att skicka oss så mycket opium, så ha vi bättre råd att köpa
edra andra varor,” skall en chinesisk embetsmän svarat på en förfrågan
om medlen att lifva den lagliga handeln mellan England och China.
Ur moralisk synpunkt sedd kan opiihandeln ej gerna ådraga sig annat
än fördömelse, och den stundom anförda ursäkten att utlänningar ej
verkställa sjelfva insmugglandet kan endast väcka förakt, då man
betänker att smugglings-nederlag äro af dem anlagda långs en stor del
af kusten, och att engelska styrelsen, genom att i Hongkong på öppen
auktion försälja tjugu licenser för hållande af opiikrogar i denna stad,
gifvit sitt offentliga gillande af varans bruk tillkänna. Denna åtgärd
vidtogs 1845 af Sir John Davis, oaktadt mera än en stämma med
harm och ovilja höjde sig deremot.
Den planmässiga odlingen af vallmon för opiiberedning förskrifver
sig från 1767, före hvilken tidpunkt blott obetydliga qvantiteter[1]
turkisk vara af portugisiska köpmän fördes till China, hvarest den
in-förtullades såsom läkemedel. Nämnde år föreslog en Mr. Watson
kompaniets styrelse i Calcutta att genom monopolisering och utvidgning
af en dylik handel förskaffa kompaniet en betydlig inkomst, något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
