Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Kokosöarna, Mauritius och Kap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likaså d. 11, då vi en half timme innan solnedgången fingo i sigte ön
Mauritius, eller Isle de France, och en af de tätt norr om den
belägna klippiga holmar. Hafvets temperatur hade nu stigit till 27°.
Efter solnedgången minskade vi segel och lade bi för natten.
Hela d. 12 kryssade vi mot en svag och ostadig sydlig vind
utanför norra delen af ön, och passerade middagstiden mellan holmarne
Flat Island och Gunners Quoin. Strömmen sveper här i starka hvirflar
och vi nödgades kl. 2 e. m. ankra, då fartyget i anseende till stiltje
blef alldeles oregerligt, men lättade strax derefter. Vi hade under
loppet af dagen god tid att betrakta den pittoreska ön. Från
stranden sträcker sig en sakta sluttande slätt, åt hvilken de stora
sockerplanteringarne gifva en saftig grönska, hvaremot de mörka
trädgrupperne och de hvita husen lifligt afsticka. Här och der uppsticker från
en sockerqvarn ångmachinens höga skorsten, antydande att idogheten
här slagit sig ned i den rika naturens sköte. Inåt ön höja sig först
solbrända kullar, och närmare medelpunkten reser sig i djerfva former
den basaltiska bergskedja, som utgör öns stomme. Vid dess norra
ända höjer sig den besynnerliga klippan Peter Both, hvilken har
utseende af en ofantlig sockertopp, på hvars spets man stuckit ett lika
ofantligt äpple. Den har fått sitt namn efter en ryktbar holländsk
sjöfarande i början af 1600-talet. Vester om den höja sig flera något
lägre, men nästan lika djerft formade spetsar, och längre åt sydvest
uppsticker öns högsta berg, hvars skapnad är tillräckligt tydligt
tillkännagifven genom dess namn Tummen — La Pouce [1]. Omvexlingen
af skog och öppen mark på de branta sluttningarna och bergskedjans
tvära brytningar i utspringande och ingående vinklar gifva åt hela
taflan en utomordentlig mångfald af färgtoner, af ljus och skugga,
hvilken ytterligare ökas genom de tid efter annan forbifarande
molnmassorna, som efter att en stund blifvit af bergstopparna uppehållna
i sin flygt, vid passadvindens ytterligare påträngning med förökad fart
begifva sig i väg och i glittrande regnskurar nedstörta öfver slätten,
hvars öfriga delar upplysas af en flammande sol. Man ledsnar ej
snart att betrakta denna tafla med dess oupphörligt skiftande
ljusmassor och rika detaljer, den ena sköna effekten aflöses af den andra,
utan att man kan säga åt hvilkendera man skulle vilja gifva företrädet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
