Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Kokosöarna, Mauritius och Kap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrike fick snart skörda fördelar af det goda skick, i hvilket
denne man bragt Isle de France. Då under Norra Amerikas frihetskrig
de ostindiska farvattnen blefvo en tummelplats for engelska och
franska eskadrar, kom ön väl till pass och gjorde det möjligt för de
Suffren att så länge kunna derstädes hålla sina fartyg i tjenstbart
skick. Under revolutionen blef ön ej fri från oroligheter, men
ordningens parti, med den ofvannämnde guvernören de Malartie i spetsen,
lyckades dock bibehålla öfvervigten, och då konventets dekret om
slafvarnes frigifvande ankom, förklarande kolonien sig till en viss grad
oberoende af moderlandet. Med erkännande af dekretets riktighet i
sak, låter det väl ej betvifla sig att den anbefallda åtgärden, vidtagen
utan några förberedelser och utan att tillerkänna slafegarna någon
slags ersättning, skulle hafva bragt kolonien på fullkomlig undergång.
Gemenskapen med moderlandet var dock ej helt och hållet bruten,
och det förra förhållandet återställdes så snart Napoleon hunnit stadga
sin styrelse. Under de påföljande krigen gjorde ön amiral Linois
samma tjenster som den förut gjort de Suffren, och dessutom utrustades
derifrån en mängd kapare, hvilkas lika djerfva som skickliga
befälhafvare kraftigt understödde franska flottan vid dess i detta farvatten
förda utrotningskrig mot Engelsmännens ostindiska handel. Bland dessa
kapare-kapitener har isynnerhet Surcouf gjort sig namnkunnig. Redan
vid krigets utbrott hade öns intagande blifvit påyrkadt af dåvarande
general-guvernören i Indien, markisen af Wellesley, men blifvit tid
efter annan uppskjutet. Slutligen blefvo de engelska handeln tillfogade
förluster så betydliga att företaget på allvare blef beslutadt, och såsom
förberedande åtgärd besattes den närliggande ön Rodrigues, hvarjemte
ett antal fregatter sändes för att hålla hamnarna på Isle de France strängt
blockerade. Isle Bourbon föll i Engelsmännens händer. Till sjös var
krigslyckan dock mera omvexlande än på någon annan punkt på
jorden, och blodiga strider kämpades kring öns stränder. Åtskilliga
de båda nationernas kämpar hafva här vunnit sin ryktbarhet: vi nämna
Rowley, Willoughby, Duperré, Hamelin, Bouvet, m. fl. Den 24
Augusti 1810 blef en för Engelsmännen olycklig dag, då en af deras
fregatter i Grandport tvangs att stryka, tvänne måste uppbrännas af
sina besättningar, som begåfvo sig ombord på en fjerde, hvilken ett
par dagar derefter äfven måste stryka. Samma öde delades äfven
af en femte, som dock dagen efter blef återtagen[1]. Ändtligen
anföllo Engelsmännen i November ön med en flotta af tjugesju
örlogsskepp under amiral Berties befäl, samt femtio transportfartyg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
