Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alboni, Marietta - Allemand, Siegmund L' - Alma-Tadema, Lourens - Almlöf - 1. Nils Wilhelm Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
impressarion Strakosch mot ett oerhördt högt
honorarium engagera sig att i Europas
större städer sjunga alt-solopartiet i
Bossinis messa.
Albonis röst är en mjuk, välklingande
kontraalt, med ett sällsamt omfång, från
lilla f till trestrukna c, i djupet sonor, i
de högre tonerna mild och ren, är den
i alla sina register klar och jemn. Hen-"
nes virtuositet är mera en naturlig
begåfning än ett konstens verk, hennes
koloratur är, oaktadt röstens volym, lätt och
felfri, och hennes sång vitnar alltigenom
om den förträffligaste skola.
Allemand, Siegmund L’, österrikisk
batalj målare, född 1840. Han studerade
under ledning af sin farbror, Fritz L’A.
(död 1866), som likaledes var batalj
målare, och sedan vid Wiens akademi under
Ruben. Hans första framstående taflor
voro de ur Sleswig-Holsteinska kriget,
deruti han deltog 1864. Synnerligt
uppseende väckte år 1867 på utställningen i
Paris hans: Österrikarnes seger under
Daun vid Kollin, genom lifvet
framställningen och finhet i färgnyanseringen
Sedan följde:, slaget vid Cal di ero, scener
ur italienska kriget 1859 och slaget vid
Custozza 1866, hvilka, liksom nästan .alla
af samma slag, visa en stor talang för
komposition och ett fint genomförande af
detaljerna. Bland hans taflor från senare
åren nämna vi blott den förträffliga
genretaflan: det stumma nödropet (scen ur
polska revolutionen) och ett ryttareporträtt
af general Laudon (Pariserutställningen
1878).
Alma-Tadema, Lourens, en af
nutidens mest framstående och
egendomligaste målare, hvars fack nästan
uteslutande är skildringen af de gamla folkens
offentliga och enskilda lif, som han på
ett underbart fulländadt sätt behandlar
med en rikedom af arkeologiskt vetande.
Född år 1836 i Friesland, fann han,
liksom många konstnärer, till en början stora
hinder för sin böjelse för konsten. Han
genomdref dock, att han år 1852 fick
komma till akademien i Antwerpen, der
han blef Wappers och Dyckmans lärjunge,
men dock rönte ett vida större
inflytande af Leys arkaistiska manér. Är 1869 kom
han på Leys atelier och umgicks flitigt
äfven med arkeologen de Táye. Han
kallar sig derför gerna endast lärjunge till
Leys, men sträfvar dock efter den högsta
fulländning i den moderna tekniken. Det
första verket, som sjelfständigt utfördes
af honom, förestälde sönerna till Clothilde,
Chlodwigs gemål (1861). På detta
följdeinom de närmaste åren: 1862 den likaså
lyckade Fortunatus, hjelten i den kända
folkromanen från början af 16:de
århundradet; 1863 taflan: huru man roade sig
för 3000 år sedan, som framkallade ett
synnerligt intresse genom sin (littills
fullkomligt okända framställning af det
gammalegyptiska lifvet, i synnerhet då den
äfven var mycket framstående i tekniskt
och koloristiskt hänseende; 1864
Fredegunde och Prätextatus, 1866 ingången
till en romersk teater, 1867 den i Paris
exponerade mumien, som i färgprakt till
och med öfverträffar hans första
egyptiska tafla och i detaljerna förråder ett
djupt antiqvariskt studium. Bland
de följande må nämnas såsom de
intressantaste: Phidias vid sitt arbete på
Partenonsfrisen, Tarquinius Superbus med
sändebuden från hans son Sextus, en
romersk interiör, konung Sesostris’
skattmästare, vinskörden i det gamla Rom,
Pharaos förstfödde sons död, audiensen
hos Agrippa, m. fl. Nästan alla dessa
taflor målade han med en beundransvärd
teknik, än i ljusare ton, än i
mörkare färgnyanser, men alltid’ med fulländning.
År 1871 flyttade han sin bostad från
Bruxelles till London, der 1874 — vid en
explosion i närheten af Regent-Park — hans
i pompeijansk stil inrättade hus
jemte hans atelier, som innehöll talrika
konstskatter, till största delen förstördes.
Almlöf. Ett i den svenska sceniska
konstens häfder oförgätligt namn, som burits
af fem personer, tillhörande den kungl.
skådebanan.
1. Nils Wilhelm Almlöf, född den 24
mars 1799. Fadern var kungl,
kammartjenaren Nils Almlöf, hvilken på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
