Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bull, Ole Borneman - Bülow, Hans Guido von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
musikers mål, utan som ett medel för att
värdigt och fulländadt kunna återgifva
de stora mästarnes arbeten. Dessa
anspråk kunde Bull ej motsvara, och när
den stora färdigheten med sina underbara
flageoletter, sina dubbeltoner,
häpnadsväckande språng m. m. ej längre
var nog, då hade Bull också öfverlefvat
sig sjelf. Han var en eminent, en
storslagen företeelse, hvilken, betraktad som
autodidakt och naturalist, bragte sin konst
till den höjd, som en menniska gerna kan
ernå. Men hans mål var att åstadkomma
effekter, ju mer förvånande dess bättre,
att genom skilda medel, såsom att stämma
violinens strängar på mångahanda sätt
och derigenom kunna frambringa ovanliga
dubbelgrepp och flageoletter, spela
på ett rakt stall för att kunna samtidigt
spela fyrstämmigt, och flera andra
konster. De kunna väl väcka beundran hos
den stora publiken, men hålla ej streck
inför den högre kritiken. — Samma
ytlighet röjer sig äfven i hans kompositioner,
der man visserligen finner verkliga
snilledrag, men tillika mycket, som
saknar musikalisk betydenhet. Bäst
lyckades han i sina sånger, der han anslår den
norska folktonen och låter sin
ursprungliga naturalism göra sig gällande; hans
"Sätergjentens söndag" och "Vuggevise"
m. fl. skola länge minnas. — Sina senaste
år tillbragte han dels med konsertresor,
dels på sin villa i Norge, der han
den 17 augusti 1880 slutade sitt rika och
intressanta konstnärslif.
Bülow, Hans Guido von, en af
nutidens förnämsta pianovirtuoser och tillika
utmärkt orkesterdirigent samt framstående
lärare och skriftställare, föddes den
8 januari 1880 i Dresden, hvarest hans
fader kammarherre Ed. von Bülow den
tiden var bosatt. Den unge gossen
visade under sina tidigare år inga
synnerliga anlag för musik, och han erhöll först
vid nio års ålder undervisning i
pianospelning, först af en fröken Schmiedel,
sedermera af den berömde pianoläraren
Fr. Wieck, fader till Clara Schumann,
och honom tillskrifver Bülow sjelf den
stora och grandliga teknik, som
sedermera utmärkte hans spel. Umgänget med
pianovirtuosen Henry Litolff, som under
åren 1844 och 1845 uppehöll sig i
Dresden och mycket umgicks i Bülows familj,
var för honom ytterligare en sporre till
vidare ansträngningar och studier, då han
i honom fann en förebild, den han i allt
ville likna. Sina kontrapunktiska studier
gjorde han under den bekante Eberweins
ledning samt sedermera i Leipzig hos M.
Hauptmann. Påsktiden 1840 blef han
student vid universitetet i Leipzig, för att
der begynna sina juridiska studier, och
bodde under tiden hos en nära slägting,
professor Frege, hvars fru var den
framstående sångerskan Livia Gerhard, och
hvars hus var en samlingsplats för
stadens förnämsta musikauktoriteter. Det
lifliga musiklif, som alltid utmärkt
Leipzig, förfelade naturligtvis icke att på den
unge musikälskaren utöfva ett mäktigt
inflytande. För att afsluta sina juridiska
studier, begaf han sig i oktober 1849 till
Berlin, der han, lifligt berörd af den
tidens politiska rörelser, blef medarbetare
i den demokratiska tidningen "Abendpost"
och uppträdde i oppositionens
leder både som politiker och musiker. Vid
ett besök i Weimar 1850 hörde Bülow för
första gången "Lohengrin" under Liszt’s
direktion, och blef af detta verk så
hänförd, att han beslöt helt och hållet
öfvergifva sina juridiska studier för att
odeladt kunna egna sig åt musiken. Trots
det motstånd han mötte från sina
slägtingar, fullföljde han orubbligt denna sin
föresats och skyndade att uppsöka
Richard Wagner, hvars musik så tjusat
honom, och hvilken då som politisk flykting
vistades i Zürich. Han stannade hos
honom under åren 1850—51 och var under
tiden anstäld som musikanförare vid
teatrarne i Zürich och S:t Gallen. I juni 1851,
efter att hafva försonats med familjen,
begaf han sig till Weimar för att hos
Liszt fullända sina pianostudier, och
under denna tid skref han en mängd qvicka
och satiriska uppsatser i "Neue Zeitschrift
für Musik", der han med skarpa vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
