Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Clarke, John - Clausen, Hans Andreas - Clausen, Inger Birgitte - Clésinger, Jean Baptiste Auguste - Cogniet, Léon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
James-teatern i London, der han gjorde
mycken lycka. År 1868 spelade han
med samma framgång på Princess’
Theatre i London samt i många andra
städer i Storbritannien och Irland och gaf
sedan åtskilliga gästroller på Covent
Garden, Drury Lane, Adelphi-teatern och
Strand-teatern i London. Efter en resa
till Nordamerika, 1870, återkom han till
England och spelade å nyo på Strand,
der han väckte utomordentligt bifall
såsom doktor Pangloss. Ännu en gång
gjorde han en tur öfver Atlanten och
uppträdde i Filadelfia, och åter for han
tillbaka till England och förtjuste
allmänheten, 1872, såsom doktor Oilopod i
"The poor gentlemen" på Strand-teatern,
hvarefter han stannade i London och blef
egare af Charing Cross-teatern. Clarkes
förnämsta roller tillhöra nutidens drama
och komedier.
Clausen, Hans Andreas, dansk
skådespelare, var hof- och stadsrättsprokurator
i Köpenhamn, men öfvergaf denna plats
för att bli skådespelare. Han debuterade
på kungl. teatern den 24 sept. 1793
såsom lord Trinket i "Den svartsjuka
hustrun" och behagade genast genom
den frihet och otvungenhet, hvarmed
han rörde sig på scenen. Genom sin
stora rutin fick han en temligen betydlig
repertoar, särskildt i sprätt-, intrigör-
och skurkroller, men af någon större
betydelse för konsten blef han likväl
icke, hvaremot han utöfvade ett icke
ringa inflytande på teatern genom att
vara regissör åren 1799 till 1828. Han
uppträdde sista gången den 18 dec. 1828
som Capito i "Tiberius" och afled den 5
dec. 1831.
Clausen, fru Inger Birgitte, född
Aarbu, den föregåendes hustru, dansk
skådespelerska, debuterade 16 år
gammal den 3 mars 1778 på kungl. teatern
i Köpenhamn som Lisette i "Kärleksbrefven".
I älskarinnefacket, hvarmed
hon började, gjorde hon blott ringa lycka,
men då hon redan vid unga år gick
öfver till det äldre facket, lyfte hon sig
här till en temligen betydande höjd och
spelade affekterade, rangstolta damer,
gamla asketer och förnäma sqvallersystrar
med en komisk och en intensiv
qvickhet, som under många år gaf henne ett
ansedt namn på den danska skådebanan.
Hon uppträdde sista gången den 10 maj
1828 som Therese i "Den unga hetlefrade
frun", fick kort derefter sitt afsked
och dog den 21 juli 1843.
Clésinger, Jean Baptiste Auguste,
fransk bildhuggare, född 1814, var till
en början lärjunge till sin fader, hvilken
likaledes var bildhuggare, och utbildade
sig sedan i Italien genom studiet af äldre
mästares verk. Efter sin återkomst
började han med porträttbyster (t. ex.
Scribes, 1844) och utförde sedan företrädesvis
graciösa qvinliga figurer, bl. a. en ung
Nereid, en bacchantinna och en staty af
Louise af Savoyen, Frans I:s moder (1847,
i Luxembourgs trädgård). Arbeten af ett
mera allvarsamt eller heroiskt innehåll
lyckades mindre för honom, t. ex.
kolossalstatyn af broderligheten för
endrägtsfesten 1848, en Pietà (1851), tragedien i
foyern i Théâtre-Français och skådespelerskan
Bachel i flera roller; han steg
derför allt mera i publikens ynnest, ju
mera han i sina arbeten lutade åt det
koketta och vällustiga, t. ex. Sappho,
Zingara, en hvilande Diana (1861),
bacchantinna, Phryne inför sina domare,
Europa på tjuren och dylika pikanta ämnen.
Likaså äro ock hans qvinliga
porträttbyster mer omtyckta än hans manliga.
Äfven i målning har han försökt sig.
Cogniet, Léon, de franska målarnes
berömde Nestor, född 1794 i Paris, död
derstädes 1880. Han förenade i sina verk
en ädel, stilfull uppfattning och form med
en kraftig, varm kolorit. Han var
lärjunge till Guérin, fortsatte ifrån 1817 sina
studier i Rom, der han till en början höll
sig till klassiska ämnen. Senare
öfvergick han till den moderna historien och
lemnade häruti skildringar af ett stort
djup i känslan. Vi påminna endast om
i hans förnämsta verk: det betlehemitiska
barnamordet, parisiska nationalgardets
utmarsch 1792 (1836, historiska museet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
