Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dahlerup, Jens Wilhelm - Dahlgren, Anders Victor - Dahlqvist, Carl Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af koret i en af våra landtkyrkor." Med
akademiens tvååriga stipendium reste han
från 1864 i utlandet; efter sin hemkomst
utvecklade han en alsterrik verksamhet
som byggmästare och har bland annat
uppfört tullkammaren och det nya Hôtel
d’Angleterre i Köpenhamn med deri
vackra gårdsplatsen, samt i förening med
Ove Petersen den nya k. teatern. 1871 blef
han medlem af akademien, 1875 titulär
professor.
Dahlgren, Anders Victor, lyrisk
skådespelare, föddes den 16 oktober 1828 i
Stockholm, der föräldrarne voro
slagtaremästaren Petter Dahlgren och hans maka
Charlotta Eriksson. Victor Dahlgren blef
elev vid baletten den 1 juli 1846 samt
figurant 1852. Samma år blef han elev
vid sångscenen och debuterade som Pelle
Jonsson Krycka i "Målaren och
modellerna" den 14 januari 1853 och som
Daniel i "Alphyddan" den 6 maj samma år.
Han har sedermera under sin mångåriga
verksamhet vid teatern både som sångare
och skådespelare, särdeles i de komiska
rollerna, lyckats förvärfva sig. publikens
lifliga erkännande. Bland hans förnämsta
roller vilja vi, förutom de båda
ofvanstående, nämna: Max i "Friskytten", Tamino
i "Trollflöjten", Nemorino i
"Kärleksdrycken", Tonio i "Regementets dotter",
Florestan i "Fidelio" och Lyonel i "Martha".
Den 21 januari 1883 erhöll han medaljen
"Litteris et artibus".
Dahlqvist, Carl Greorg, skådespelare.
Född i Stockholm den 22 juni 1807.
Uppfostrad i en prestgård i
Östergötland, kom Dahlqvist vid sexton års
ålder till Stockholm, der han erhöll
anställning i en lärftskramhandel. År 1827
öppnade han sådan handel för egen
räkning, ehuru likväl hans håg låg åt
något helt annat än att sköta alnen; sedan
emellertid detta företag misslyckats,
beslöt han att följa sin kallelse och sökte
anställning vid k. teatern, der han
antogs till elev den 1 okt. 1832. Följande
året den 18 januari debuterade han
såsom Sicinius i sorgespelet "Virginia",
men blef uthvisslad på den scen, hvars
förnämsta prydnad under nära fyrtio år
han sedan var kallad att blifva.
"Otvifvelaktigt", skrifver en biograf vid hans
död, "var han väl i denna sitt lifs
’Sturmund Drang’-period, då så många
oordnade krafter arbetade i hans hjerta och
hjerna, om ej rent af omöjlig, åtminstone
högst olämplig för scenen; men säkert
är dock, att till det olyckliga utfallet af
hans debut medverkade i ej obetydlig
mån en intrig af lärftskrämaresocieteten,
i hvars ambition sårades deraf, att en dess
f. d. medlem skulle nedsjunka till
’histrionernas’ den tiden föraktade klass."
Den 1 maj 1833 lemnade han derför den
kungl. scenen, hvarefter han under ett
år tillhörde Svanbergs (sedermera P. J.
Delands) landsortssällskap. År 1834 den
7 november debuterade han å nyo på k.
teatern såsom Varner i "Tretio år af en
spelares lefnad", och den 26 i samma
månad såsom Rudolf i "Hedvig eller
Banditbruden", då han skördade allmänt
bifall och genast erhöll ordinarie
engagement. Sedermera tillhörde han, med
undantag af senare hälften af 1856, den
kungl. scenen oafbrutet till sin död den
20 sept. 1873. Sista gången han
uppträdde var på kungl. Stora teatern som
Egeus i "En midsommarnattsdröm" den
12 sept. 1872.
Dahlqvist var en rikt utrustad
konstnärsnatur, och sedan han lärt att förena
en sund reflexion med sin lågande
ingifvelse, lyckades han utbilda sig till en
stor tragisk skådespelare. I
öfverensstämmelse med sitt skaplynne var han
dock alltid utmärktast i sådana roller, i
hvilka djup lidelse, glödande hänförelse
och stormande kraft utgöra
hufvuddragen. I yttre hänseende egde han de för
en kothurnens man ovärderliga
förmånerna af en imponerande gestalt,
kraftfulla och intelligenta anletsdrag samt en
malmrik stämma. Höjdpunkten af sitt
konstnärsskap uppnådde han mot slutet
af sin bana, innan de kroppsliga
krafterna ännu voro brutna.
Dahlqvists skaplynne låg, såsom förut
är sagdt, åt framställningen af stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
