Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dahlqvist, Carl Georg - Dahlström, Carl Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
affekter och passioner, och naturligen var
derför tragedien hans egentliga fält. Stor
och glänsande var han, då han fick gifva
fria tyglar åt lidelsen, exempelvis som
Karl Moor i "Röfvarbandet", Sigismund
i "Lifvet en dröm" m. fl., ty äfven vid
de vildaste utbrott såg man dock, att
konstnären var i besittning af en sparad
inre kraft, åt hvilken ej ens hans
mäktiga resurser förmådde gifva uttryck.
"Då andra skådespelare", skrifver förut
citerade biograf om honom, "ofta måste
skrufva upp sig sjelfva för att gifva
gestalt åt passionen, nödgades Dahlqvist
undertrycka den ännu större glöden i
sitt inre. Derför var han oftast sann i
förhållande till sig sjelf, äfven när han
syntes åskådaren, gå till öfverdrift. Häri
låg ock skälet dertill, att han var mest
gripande, ju mer han måste lägga band
på sig sjelf, och aldrig syntes han större,
än då det gälde att uttrycka en inom
honom sjelf koncentrerad smärta. Vi
påminna i detta afseende blott om hans
förskräckelse öfver sin egen gerning i
sista scenen af "Othello" samt bönen till
Venetianerne, att der hemma beskrifva
honom just sådan, som han var, och
det oefterhärmligt rörande sätt, hvarpå
han såsom Macduff, vid underrättelsen,
att Macbeth låtit mörda hans söner,
utsade orden: "Han har inga barn."
Aldrig har en känsla i några få enkla ord
erhållit ett mer öfverväldigande uttryck."
För det låga och lumpna fans ingen
resonnansbotten i Dahlqvists själ. Han
kunde med sanning framställa en stor
brottsling, men ej en feg usling: Hans
Frans Moor tålde derför ingen
jemförelse med hans Karl, liksom äfven hans
Tartuffe och Harpagon voro mindre
lyckade. När han någon gång erhöll en
rent komisk uppgift, såsom t. ex. Jakob
von Tyboe, inlade han deri något, som
der ej fans, så att han, såsom kritiken
riktigt anmärkt, återgaf en Don Quixote,
hvilken af hela sitt hjerta trodde på sina
egna bragder, i stället för en löjlig
storpratare blott och bart. I djupare
komiska partier, såsom Menenius Agrippa i
"Coriolanus" och Apemantus i "Timon
af Athen", var han deremot fullt på sin
plats.
Bland mängden af de stora roller
Dahlqvist för öfrigt utförde, må nämnas:
titelrollerna i "Hamlet", "Othello",
"Hernani", "Lucidor", "Erik XIV",
"Benvenuto Cellini", "Notarien Guerin" och
"Engelbrecht", Romeo i "Romeo och
Julia", Birger Jarl i "Bröllopet på
Ulfåsa", Caligula i "Fäktaren från Ravenna",
Bolingbroke i "Richard II", Stålarm i
"Daniel Hjort", Salamenes i "Sardanapalus",
Aslaksen i "De ungas förbund"
och kung Sverre i "Mellan drabbningarne".
— Somrarne 1837 och 1838 företog
han resor (mestadels till fots) i
Tyskland, hvarander han besökte Berlin,
Dresden, Prag, Wien m. fl. städer. Dessutom
gjorde han talrika konstresor i Sverige,
Norge, Danmark och Finland, under
hvilka han gaf dramatiska föreställningar
på 100 olika ställen, nämligen i
Sverige 65, i Norge 15, i Finland 19 och i
Danmark 1 (Köpenhamn). — Den 21 juni
1867 utnämdes D. till riddare af
Wasaorden.
Dahlqvists enskilda lif utgjorde en hård
kamp mot bekymmer, dem hans uteslutande
konstnärligt anlagda ande aldrig
mäktade förjaga. Att han likväl ej
dukade under i striden, derför hade han
att tacka sin medfödda själsriktning åt
det ideala, inför hvilket allt annat i
lifvet syntes honom ringa. År 1845 i
november ingick han äktenskap med Livia
Myrtala Eloquentia Törnfelt, med hvilken
han hade nio barn, hvaraf tvänne
döttrar, Greta och Siri, egnat sig åt sin
faders konst. Den förra tillhörde från
1866 den kungliga scenen till 1872, då
hon lemnade teatern och ingick i
äktenskap med friherre Nils von Lantingshausen
von Höpken.
Dahlström, Carl Andreas, historie- och
genremålare samt litograf, född i
Stockholm den 22 okt. 1806, blef
underofficer vid Svea artilleri, men tog snart
afsked och besökte 1828—1830 Italien,
der han umgicks med Nicander,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
