Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Devrient, Ludvig - Devrient, Karl August - Dietrichson, Johanne Mathilde - Djurström, Erik Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gången 1815, utförde Franz Moors roll och
vardt genast allmänhetens gunstling.
Efter sjutton års ständigt ökadt anseende som
konstnär, men slutligen kroppsligt
förderfvad genom ett oregelbundet lefnadssätt, i
synnerhet under nattliga dryckeslag, afled
han 1832. Han ansågs som en af
Tysklands snillrikaste skådespelare, menafen
demonisk konstnärsnatur, hvilken yttrade
sig äfven i hans anletsdrag, mimik och
deklamation. Han betraktades som en
oupphunnen mästare i de Shakspeareska
figurerna, i Shyloch, Lear, Eichard III,
m. fl., men han lyckades ej blott i de
högtragiska, utan ock i komiska roller, och
tycktes sjelf alltid upplefva hvad han
framstälde.
Devrient, Karl August, tysk
skådespelare, den förres brorson, född i
Berlin 1797. Han uppfostrades också för
handeln, men sedan han deltagit i
fälttåget 1815, uppträdde han på teatern i
Braunschweig och anstäldes, 1822, i
Dresden, der han året derpå gifte sig med
Wilhelmina Schröder, den under namn
af Schröder-Devrient bekanta sångerskan.
Detta äktenskap upplöstes dock 1828. År
1839 anstäldes han vid kungl, teatern i
Hannover och spelade med stor framgång
hjelte- och karaktersroller samt vann
anseende som en af tyska scenens förnämste
konstnärer. Död 1872. — Hans son,
Friedrich D. samt bröder Philipp Eduard och
Gustaf Emil D. hafva också varit utmärkta
skådespelare, i synnerhet den sist nämde,
född 1803, död 1872, hvilken i många år
tillhörde kungl, teatern i Dresden.
Philipp Eduard har äfven med framgång
uppträdt som skådespelsdiktare och
författare samt, bland annat, skrifvit
"Ge-schichte der deutschen Schauspielkunst".
Hans yngsta son Otto D. har spelat på
flera af Tysklands förnämsta teatrar, men
mest tillhört scenen i Karlsruhe. —
Dorothea Devrient, född Böhler, gift med
Gustav Emil D. och 1842 skild från
honom, var en tid också en omtyckt
skådespelerska, synnerligen i känslosamma
och naiva roller.
Dietrichson, Johanne Mathilde, född
Bonnevie i Kristiania den 12 juli 1837,
norsk målarinna, idkade konststudier i
hemlandet och följde 1857 med Tidemands
familj ut till Dusseldorf, der hon under
fyra år utbildade sig som målarinna å
Otto Mengelbergs atelier. 1862 gifte hon
sig med nu varande professorn vid
Kristiania universitet L, H. S. Dietrichson
och ledsagade sin man på en studieresa
till Tyskland och Italien, der hon
vistades i Eom till 1865. Sedan makarne
bosatt sig i Stockholm, genomgick fru D.
konstakademiens läroverk 1866—69,
hvilket senare år hon å nyo med sin man
anträdde • en längre resa till Grekland,
Turkiet, Italien och Frankrike samt
någon tid besökte Chaplins atelier i Paris.
1875—77 vistades hon i Munchen och drog
nytta af Defreggers undervisning samt
besökte 1878 Paris. Sedan dess är hon
åter bosatt i Kristiania. Hennes arbeten,
hufvudsakligen genrer eller enstaka större
figurer, hafva varit synliga på flere
utställningar. Bland de mer framstående
kunna nämnas: "Bökande gubbe med
barn" (1868), "Ungmors besök" (1869),
"En bildad tjenstflicka" (1872),
"Familjescen’’ (1873), "Mästarens dotter" (1877),
m. fl.
Djurström, Erik Wilhelm,
skådespelare, var född 1787 och hette
ursprungligen Strandberg, hvilket namn han,
traditionen vill veta af familjeskäl, förändrade,
när han egnade sig åt utöfvande scenisk
verksamhet. Han var skådespelare vid
Djurgårdsteatern från 1807 till 1810 och
tillhörde sedan F. W. Ståhlbergs sällskap,
hvilket innehade de s. k. Lewenhagenska
teaterprivilegierna. Efter Ståhlbergs död
i Linköping 1819 hade Djurström några
få år, för S:s enkas räkning,
öfverinseendet och ledningen af sällskapet, hvilket
han, sedan de ofvan nämda privilegierna
på honom öfverflyttats, sjelf öfvertog
under första hälften af 1820-talet. Han var
till sin död Sveriges främste
landsortsdirektör, likasom hans sällskap räknades
som det yppersta af de kringresande.
Man kan säga, att båda gjorde verklig
epok inom svenska landsortsteaterns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
