Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fahlcrantz, Carl Johan - Fahlgren, Johan Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beställningar från landets konungafamilj och flere
utländska monarker ingingo oupphörligt.
Under somrarna företog han utflygter
till olika delar af fäderneslandet; år 1827
utsträcktes resan till Norge. Sommaren
1829 besökte han Köpenhamn, hvars k.
akademi då kallade honom till sin
hedersledamot. Samma utmärkelse tillföll
honom från flere utländska
konstakademier. Så fortgick hans bana till slutet
af Karl Johans regering, då nya åsigter
i konsten, särskildt hvad
landskapsmålningen beträffar, gjorde sig gällande, och
de ungas opposition mot F:s idealistiska,
romantiserande riktning visade sig både
i ord och i verk af helt annan art än
hans.
F. förblef emellertid sina ideal trogen.
Han var för gammal att låta sin teknik
alldeles förändras. I oberoende ställning
och med full mannakraft ända in i
ålderdomen, fortfor han att måla, utan att
gifva efter för dagens meningar. Ännu
vid 80 års ålder grep han sig an med
två stora dukar, "Gripsholm" och
"Rosersberg", hvilka upptogo fyra år af hans
tid. Det säges, att den
öfveransträngning, han då utsatte sig för, undergräfde
hans dittills fasta helsa. Mot slutet af
sin lefnad målade han en utsigt af
"Rankhyttan". Denna tafla bortlottades, och
inkomsten deraf anslog konstnären till
den fond, hvilken samlades till den
blifvande Vasaminnesvården vid Utmeland.
Han afled i Stockholm den 9 jan. 1861.
Såsom landskapsmålare är F. idealist,
d. v. s. han uppfattar landskapet såsom
uttryck för en poetisk tanke, hvaraf
följden blir, att han lägger hufvudvigten på
tonen, stämningen i det hela, på spelet
af skuggor och dagrar, med
underordnande af enskildheterna i form och färg.
Ingen yngre svensk har såsom F.
förmått fatta och uttrycka det allvarliga,
högstämda, nästan tunga i nordens
natur, men på samma gång har kanske
ingen visat en så uteslutande kärlek för
en dyster, rökig färg, en sluten belysning
och entonighet i stämningen. Hans konst
bär prägeln af en kraftig, egendomlig
personlighet, som hufvudsakligen
utbildat sig sjelf och saknar samtida
förebilder. Det var studiet af de gamle
heroerne i landskapskonsten, en Ruysdael, en
Everdingen, en Claude Lorrain, som mest
inverkade på F. Härigenom samt såsom
nyare tiders mest alsterrika
landskapsmålare blef han af stor betydelse, om än
hans i så mycket personliga konst knappt
förmådde bilda någon egentlig skola. I
sin teknik genomgick F., liksom alla
större mästare, en följd förändringar,
hvilka, om än icke strängt söndrade från
hvarann, dock låta spåra sig i hans
arbeten. Man kan sålunda tala om hans
lärlingsmanér, hans mörka, blå och röda
manér, i fall man vill beteckna hans olika
sätt att måla. Hans första skede
utmärkes genom komponerade landskap,
hvaremot han senare helst målar utsigter eller
från verkligheten hemtade motiv. En
vigtig anmärkning mot hans bilder gäller
det rent materiella i dem; F. brukade
med förkärlek asfalt och torkfernissa,
hvilket föranledt, att många af hans verk
mycket mörknat och äfven i öfrigt
skattat åt förgängligheten. F:s taflor äro
mycket spridda så inom som utom
Sverige; hans bästa arbeten torde egas af
Sveriges konungafamilj.
Fahlgren, Johan Jakob, skådespelare,
född den 22 dec. 1786 i Upsala, der
fadern var handlande. I kormästaren
Wikströms, af L. A. Malmgren utgifna
"Svenska Theaterminnen" skrifves om
F., att han "kom till k. teatern 1802
och inackorderades hos kapellmästaren
Hæffner, som lärde honom, sjunga. Han
blef derefter anstäld såsom lyrisk
skådespelare, ehuru han under sin korta
elevtid ej kunde blifva någon bildad sångare.
Han egde likväl en god och stark, men
inskränkt baryton samt godt musikaliskt
öra och säker taktkänsla. Han vårdade
sig alltid om de roller honom
anförtroddes, Fahlgren var en listig Figaro, en
ryslig Kasper i ’Friskytten’, en högst
löjlig Monte Frasconi i ’Cendrillon’. Ibland
hans öfriga roller hördes han alltid med
nöje uti ’Turken i Italien’ (Geronio),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
