Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedin, Sven Anders - Hedin, Zelma Carolina Esolinda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Iag, men hufvudsakligen dock Danieli
Hwasser, sedermera sekreterare vid kg.
teatern. Detta var H:s första offentliga
framträdande på skådebanan. Halft
annat år derefter debuterade han på fullt
allvar på den kgl. scenen i Stockholm, i
Tebaldos roll i "Romeo och Julia". Hans
namn% stod dock icke den gången på
affischen. Första gången detta skedde var
den 5 maj 1845, då H. spelade arfprinsen
af Bayreuth i Gutzkows historiska
lustspel "Värja och stångpiska". Bägge dessa
debuter lyckades, och det dröjde ej länge
förr än Svante Hedin var Stockholms
allmänhets högt uppburne gunstling. Om
det också är sant, att H, såsom han sjelf
någon gång uttryckt sig, "icke är så
märkvärdig som skådespelare, som ej
mera framstående genom sitt muntra sätt
att vara", så är det också lika sant, att
de teaterbesökande aldrig känt sig
otillfredsstälda af hans sceniska
framställningar. Han har uppträdt i ett stort antal
roller, allt för stort för att kunna här
uppräknas, och i ingen enda af dem har
han gifvit anledning till gäspningar, men
vanligtvis till starka och uthållande
skrattsalvor. Flera gånger har H. genom
sitt glada spel räddat ett stycke, som
utan honom ohjelpligt fallit. Blott
åskådarne få se H., vänta de sig något roligt
och skratta redan på förhand, innan de
kanske hunnit förvissa sig om rollens
beskaffenhet. "Hr Hedin är hr Hedin" har
någon sagt och dermed velat antyda, att
han egentligen icke spelar på scenen,
utan mera der uppträder som sig sjelf,
men H. som "sig sjelf" är så
genomgående originel, att åskådarne aldrig känna
sig missnöjda. Han har bildat sig en
egen genre eller är kanske just denna
genre, och det är icke någon genre ennu-\
yeux. Hans Cerfeuil i "En bengalisk
tiger", Colombet i "Den gifte mannen i
staden och på landet", Picolet i kome=
dien med samma namn, Champagnac i
"En teaterpjes", Camouflet i "En kopp
té", majoren i "Herr Perrichons resa»,
m. fl. m. fi. ända till och med Groll i
"Roderik Heller" (hösten 1884) kunna
aldrig glömmas af dem, som sett dem och
af dem fått sig ett hjertligt skratt.
Hedin, Zelma Carolina Esolinda,
fru, född Bergnéhr, svensk
skådespelerska, född i Stockholm 1827; antogs till
elev vid kgl. teatern i början af 1840 och
debuterade innan hon fylt 16 år, i slutet
af 1842, såsom Lotta i "Brodertvisten’7.
Begåfvad med tilltalande skönhet och för
öfrigt ganska rikt utrustad, gjorde hon
genast lycka på scenen och uppträdde
snart i en mängd olika roller, bland hvilka
den franska komediens då ansågos med
hennes skaplynne bäst
öfverensstämmande. Detta kan dock svårligen
sägas hafva varit fallet ett par årtionden
derefter, åtminstone icke i de komedier
som fordra en fint analyserande
framställning. En framstående talang var hon
obestridligen, men det fint "pointerande"
var ej hennes starka sida. Under lång
tid var hon af allmänheten mycket
uppburen, och man prisade i synnerhet
hennes utförande af Elisabet i Schillers
"Maria Stuart", drottningen i "Hamlet",
hertiginnan i "Ett glas vatten", Georgina
i "Qväkaren och dansösen", Richelieu i
"Richelieus första vapenbragd", för att
icke tala om hennes Siri Brahe och
Preciösa samt sedan Barbro i "Ung-Hanses
dotter", fru Godard i ’’En fattig ädling",
Mossamor i "Marsk Stigs döttrar" m. fi.
Hon egde äfven musikalisk talang och
en ganska nätt. sångröst, hvarför hon
anförtroddes sådana roller som fru
Karlfelt i ;;En egendom till salu" och Fidalma
i "Hemliga giftermålet". Såsom
kuplettsångerska förfelade hon aldrig sin verkan
på allmänheten. Till följd af ett benbrott
måste hon, 1866, lemna den kgl. scenen,
och efter sitt tillfrisknande uppträdde
hon visserligen åter någon gång på
olika scener, men tilltagande sjuklighet
tvang henne allt mera att draga sig
tillbaka. Hon afled i Stockholm den 16
febr. 1874. Gift först med skådespelaren
Gustaf Kinmansson, hvilket äktenskap
genom ömsesidig öfverenskommelse
upplöstes, och sedan med revisorn Henrik
Hedin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
