Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurens, Jean Paul - Lauréus, Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sin första tafla, en historiemålning
"Catos död". Detta förstlingsverk
följdes sedan af flera arbeten, oftast
behandlande ämnen af tragisk kårakter, som
förskaffat sin upphofsman namnet "dödens
målare". Hans uppfattning är utmärkt
för dystert allvar, valet af ämnen ofta
lika originelt som sjelfva
kompositions-sättet. Framställningen präglad af
kraftig realism, teckningen storslagen, äfven
då taflans mått äro små, full af karaktär
och känsla. Färgen är ibland tung och
obehaglig, mest hållande sig till röda och
svarta toner, men det är dock orätt att
påstå Laurens sakna sinne för
färghar-harmoni. Åtskilliga afhans arbeten,
deribland den stora väggmålningen i
Panthéon i Paris, som framställer den heliga
Genove vas död, visa honom tvärt emot
den allmänna uppfattningen vara i
besittning af en stor koloristisk talang. Hans
taflor göra alltid ett skakande intryck, men
äro vida mer än blott sensationsstycken,
Laurens är framför flertalet af sina
samtida själslifvets målare, och de figurer
han framställer utmärka sig alla både
för känsla och för ett mäktigt uttryck.
Han målade länge religiösa ämnen.
Gjorde 1872 mycket uppseende med sin
gripande bild af hertigens af Enghien
död. Bland hans senare arbeten märkas
i synnerhet "Bobert den fromme bann- j
lyses" och "De inmurade i Oarcassonne"
(båda i Luxembourgmuseet), vidare!
"Francesco Borghia vid Isabellas af Por- I
tugal lik", "Interdiktet", rGeneral Mar-1
ceau på sin paradbädd, hälsad af de
fiendtliga officerarne", hans mest populära
bild, tack vare det fosterländska ämnet,
samt — hans största arbete — den
väldiga målningen "Den heliga Genovevas
död", den han i motsats mot de öfriga
konstnärer, som dekorerat Panthéon, på
en kyrkmålning tillämpat sin dugtigt
realistiska tekniks hela kraft. Taflan har
ej undgått anmärkningar, men
konstnärer sätta den mycket högt. På allra
sista åren har Laurens ej åstadkommit
annat an smärre genrebilder af dyster
hållning men saknande hans bättre arbetens
storhet och djup. Bland dessa bör
"Interdiktet" nämnas i främsta rummet,
framställningen af en kyrkogård, der liken,
I som ej få begrafvas, blifvit stälda
utanför den igenbommade tempeldörren.
Ingen lefvande fins på taflan och en
förpestad unken luft hvilar tungt öfver den
gräsliga scenen.
De porträtt, Laurens utfört, utmärka
sig för djup känsla och kraft i uttrycken.
Ett sjelfporträtt framstår i synnerhet.
Som lärare är han mycket verksam och
omtyckt. Flera af våra yngre i Paris
vistande landsmän teckna på Laurens*
atelier.
Lauréus, Alexander, genremålare,
föddes i Åbo 1783 och var son af
regiments-pastorn, sedan prosten och kyrkoherden
i Lojo, Alexander Lauræus. Helt ung
blef Lauræus (som han till en början skref
sig) elev vid målarakademien i
Stockholm och kunde redan 1803 uppträda vid
dennes utställning med en egen
komposition i olja. Han kopierade äfven
taflor i kungl, museum, och dessa hans
arbeten väckte uppseende, tack vare hans
gynnare, den värme konstvännen von
Gerdten, som skaffade honom afnämare
och beskyddade honom. Väl fortfor L. ett
par år att måla utkast till historietaflor;
men 1806 framträdde han med några
genrer vid eldsljus, en specialitet, som han
med stigande framgång och lycklig
förmåga af omvexling odlade under en följd
af år. Dessa små qvicka stycken, der
berättelsens enkla, men glada eller
underhållande ämne fick en liflig, elegant,
både i teckning och färg allt mer mogen
återgifning, gjorde stor lycka, och L:s
flit försåg också ständigt konstvännen
med nya anledningar till nöje. Han vann
äfven erkännande från akademien, som
1809 kallade honom till agréé och 1812
till ledamot. Det är förvånande hur
mångsidigt L. förstod att behandla den
genre han valt. Ån är det dalkarlar eller
åländingar kring en brasa på stranden,
än jägare i skogen, än resande som
nattetid komma till värdshuset, än åter
kortspelande sällskap på krogen eller en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
