Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Limnell, Per Emanuel - Lind-Goldschmidt, Jenny Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppburen. En kort tid på 1830-talet var
han kungl. teaterns dekoratör.
L. framlefde slutet af sin långa lefnad
i ro på sin egendom Stenbrottet vid
Stockholm och bibehöll in i sena ålderdomen
ovanliga kroppskrafter och ett friskt
sinne. Han afled å Stenbrottet den 2
mars 1861, nära 97 år gammal.
Hans son Axel Emanuel L., född 1792,
genomgick konstakademien och försökte
sig som artist, men öfvergick sedan till
handtverket och blef målaremästare. Han
afled 1830.
Dottern Anna Maria L., född 1804,
blef elev af Fahlcrantz och målade ej
obehagliga landskap i sin lärares anda,
samt valdes till agréé af konstakademien,
men afled 1847.
Lind-Goldschmidt, Jenny Maria,
verldsberömd svensk sångerska. Född i
Stockholm den 6 oktober 1820. Redan
vid tio års ålder anstäldes hon som elev
vid k. teatern och uppträdde s. å. (1830)
första gången som Angela i skådespelet
"Edvinsky och Floreska eller polska
grufvan". Teaterns sånglärare, Croelius
hade uppmärksammat den lilla flickans
musikaliska begåfning och gaf henne
undervisning i sång, hvari hon
anförtroddes åt Croelius efterträdare, Isak Bergs
ledning. Hennes öra, uppfattning och
harmoniska kombinationsförmåga,
hvilka tilläto henne att harmoniskt
eftersjunga lärarens improviserade, afsigtligt
invecklade solfeggier, voro egnade att
väcka både häpnad och beundran, allt
under det en beslöjad, ej lätt naturlig
röst skulle hafva låtit en mera kortsynt
lärare uppgifva hoppet om danandet af
en så framstående sångerska. Redan nu
ådrog hon sig allmänt uppseende. "Vi
vilja härmed — skrifver tidn. Heimdall
1832 — fästa uppmärksamheten vid en
ung elev J. L. (10 eller 11 år gammal),
som röjer i sitt spel en liflig uppfattning,
en eld och känsla som äro vida öfver
hennes år och tyckas angifva en ovanlig
fallenhet för teatern. Hennes högt
musikaliska sinne och för hennes år icke
mindre sällsynta konstutbildning hafva
också väckt stort uppseende... Om
detta unga snille ej brådmognar eller
genom någon yttre tillfällighet går
förloradt, bör man ha allt skäl att vänta sig,
ehuru tyvärr i en aflägsen framtid, en
operasujett af hög ordning."
Det dröjde, som bekant, icke länge,
innan denna spådom skulle besanna sig.
Den 7 mars 1838 skulle Jenny Lind
första gången framträda i en större sångrol
— Agatha i "Friskytten". Redan vid
generalrepetitionen — föregående
repetitioner lära ej ha gifvits —, väckte den unga
sångerskan sådan hänryckning, att
orkestermedlemmarne lade ned sina instrument
för att applådera. Ryktet härom spred
sig som en löpeld genom hela Stockholm
och när sedan representationen kom,
fattades publiken af samma hänförelse.
Det fans knapt någon af åhörarne som
icke kände sig besegrad, och i de flesta
ögon glänste tårar af rörelse och
förtjusning. Sällan om ens någonsin,
försäkrade en gammal teatervän, trängde Jenny
Linds sång djupare in i åhörarnes
hjertan än denna afton. Också var Agathas
roll liksom skrifven för henne; en mild
känsla, jungfrulig renhet och en skär
poesi voro just grundelementen i hennes eget
väsen. Denna afton afgjorde hennes öde.
Från nu blef hennes lif en oafbruten
kedja af triumfer. Den gamla
"Friskytten" spelades för det ena fulla huset efter
det andra. Hela Stockholm skulle gå
och höra och se Jenny Lind. En
entusiastisk tonsättare, J. M. Rosén, skref
till hennes ära romansen "Helsning från
Webers skugga till Jenny Lind", som
naturligtvis vann ofantlig popularitet.
Den ena sångrolen efter den andra
visade under de nästföljande åren hennes
mångsidiga dramatiska sångförmåga —
Euryanthe, Pamina, Alice, Lucie m. fl.;
med de båda sistnämde rolerna
framkallade hon en entusiasm som haft få
motstycken i svenska teaterns annaler.
När hon sista gången under
vårsäsongen 1840 sjöng Lucies parti, erhöll hon
som gåfva af den hänryckta publiken
en praktfull silfverservis. Under dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
