Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marchesi, C. Salvatore - Marchesi, Mathilda - Marié - Marini, Virginia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marchesi, C. Salvatore, italiensk
sångare, född 1822 i Palermo. Yar officer
vid napolitanska adelsgardet, men på
grund af sin politiska öfvertygelse
lemnade han krigstjensten 1840. Studerade
juridik i Palermo och Milano, derpå
flitigt musik, särskildt sång för Eaimondi
(Palermo), Lamperti och Fontana
(Milano,). Förvisad på grund af sitt
deltagande i ett upplopp 1848, begaf han sig
öfver till Amerika, debuterade i New
York som Ernani, studerade derpå i
London under Garcia, beredde sig ett namn
som konsertsångare och gifte sig 1852
med Mathilda Graumann (se nedan).
Sedan- begge under en kort tid uppträdt
med framgång: a olika scener (Berlin,
Bruxelles, London äfvensom i Italien)
kallades de 1864 att förestå
sångklassen vid Wienkönservatoriet och begåfvo
sig derpå till Paris. 1865 anstäldes fru M.
som sånglärarinna vid
Kölnkonserva-toriet, men återvände 1869 till Wiens
konservatorium. Sedan hösten 1881 har
konstnärsparet haft sin verksamhet i
Paris. Marchesi är icke blott en
ansedd sånglärare, utan har äfven skrifvit
en hel del sånger, vokaliser samt en
sångskola. Han har öfversatt flere tyska
och franska operor till italienskan
("Flygande holländaren", "Lohengrin",
"Tannhäuser" m. fl.). Hans maka
2) Mathilda, f. Graumann, tysk
sångerska och sånglärarinna, född 1826 i
Frankfurt a. M. Elev af Nicolai i Wien (1843),
och Garcia i Paris (1845), åtnjöt hon högt
anseende som sångerska när hon gifte sig
med M. (se ofvan). Sitt mesta rykte har
hon vunnit som sånglärarinna och är f.
n. mycket i ropet. Flera svenska
sångerskor ha åtnjutit hennes handledning.
Fru M. har utgifvit en sångskola och 24
häften vokaliser som vunnit mycken
spridning. 1877 utgaf hon sina
lefnadsminnen.
Marié, fransk operasångare, född 1814 i
Paris. Började sin musikaliska bana som
kyrkosångare, fick derefter ^anställning
som korist vid Opera comique, hvarpå
han, tack vare sin sköna röst och
smakfulla sångföredrag, snart tillegnade sig de
förnämsta tenorpartierna å
landsortsscenerna. 1838 sjöng han i Metz, 1839
vid Eennaissance-teatern i Paris, hvarpå
han vid teaterns förening med Opera
comique återvände till denna scen. Här
debuterade han med glänsande framgång i en
särskild för honom komponerad opera
"La symphonie" af Clapisson. 1840
an-stäld vid Stora operan slog han i början
mycket an, men förlorade snart publikens
gunst, då det var så få partier, som
lämpade sig för hans begåfning. M. begaf
sig nu till Belgien, der han rönte
framgång med nästan alla roller, derpå till
Italien, der han började att öfvertaga
baritonpartier. Återkommen till Paris
blef han endast använd för
underordnade partier, men försvann allt mer och
mer från offentligheten, ett talande
bevis på huru en verklig talang kan gå
förlorad, när den icke rätt uppskattas.
Marini, Virginia, italiensk
skådespelerska har ända till de senare åren varit
Italiens mest beundrade sceniska
konstnärinna och delar nu med signora Duse
tronen i den sceniska konstens rike. Hon
är af svensk härkomst; hennes
familjenamn är Weiss och hennes faders
farfader var en svensk officer, som stod i
Napoleon I:s tjenst men sedan slog sig
ned i Piemont. Sedan hon ingått
äktenskap med skådespelaren Giambettista
Marini, kunde hon helt och hållet egna sig
åt den konst, hon redan som ogift med
värme omfattat. Hon skördade sina
första triumfer först vid Tommaso Salvinis
sedan vid Bellotti-Bons sällskap och
allestädes, der hon uppträdt, har hon rönt
en storartad framgång, som är henne
följaktig äfven vid den trupp, hon nu
tillhör, nämligen Oompagnio dramatica
nazionale. Hon har en på en gång
sympatisk och mäktig stämma, hennes plastik
är ren och korrekt. Hon tillhör ej den
moderna skolan utan den gamla konsten,
som alltid är stor och full af effekt, om
den äfven ej alltid är fri från det
kon-ventionela. Från hjeltetragedin till
Gia-conuttis starkt färgade dramer, från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
