Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molique, Vilhelm Bernhard - Mollenhauer, Henrik - Monies, David - Monnier, Henri Bonaventure - Monrose, Claude Louis Séraphin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerligen förtjenstfull* verksamhet samt
förvärfvade sig jemväl ett berömdt namn
med sina talrika konsertresor i in- och
uilandet. 1849- begaf han sig till
London, der han blef mycket värderad ej
blott som solo- och qvartettspelare utan
äfven som lärare." 1866 drog han sig
* tillbaka till Kannstadt, der han dog 1869.
Det torde i främsta rummet få
tillskrifvas Spohrs inflytande att M. icke intog
främsta platsen bland violinvirtuoserna
utan att han ock som tonsättare slog in
på en allvarligare riktning än hvad
vanligen brukar vara fallet med virtuoserna.
Mollenhauer, Henrik, tysk
violoncellist, född 1825 i Erfurt. Visade redan
vid fyra års ålder anlag för musik; två
år sednare hade han ernått en sådan
färdighet på piano, att han på Hummels
rekommendation fick spela för
storhertiginnan af Weimar, med den framgång
att fadern förde det lilla underbarnet ut
på konsertresor genom hela Tyskland
j ein te bröderna Fredrik och Edvard
(violinister). Återkommen till Erfurt
begynte han på grund af egen önskan att
spela violoncell, åt hvilket instrument
han snart uteslutande egnade sig. Den
1 nov. 1852 — 1 april 55 hade han
anställning som violoncellist vid hofkapellet i
Stockholm. Sedan han företagit längre
konsertfárder genom Sverige och
Danmark reste han 1856 öfver till New York,
uppträdde på en konsert i Filharmoniska
sällskapet och företog konsertresor
genom Förenta Staterna tillsammans med
Thalberg, Grottschalk och Carlotta Patti
1867 grundade han ett
musikkonservatorium i Brooklyn och har för Öfrigt
gjort sig känd som skicklig lärare samt
en talangfull utöfvare af kammarmusik,
hvarjemte han mycket bidragit till att
höja musiklifvet i Brooklyn.
Monies, David, dansk genremålare,
född i Köpenhamn den 3 juni 1818,
medlem af konstakademien och titulär
professor, har målat en mängd ganska
älskvärda folklifsbilder. Hans bästa arbeten
finnas dock bland hans porträtt, t. ex.
porträtten af de ansedda skådespelarne
Lindgren, Frydendahl och Winslöw samt
af G. F. Hetsch och skådespelerskan fru
Heiberg.
Monnier, Henri Bonaventure, fransk
skådespelare, skriftställare och tecknare,
född i Paris 1799; tjenstgjorde först på
ett notariekonjior, studerade sedan
målning för Gérodet, men utmärkte sig mest
för sina pennteckningar; uppträdde som
skådespelare på ett stort antal
landsortsteatrar och gjorde sedan mycken lycka
i Paris under en lång följd af år, dels
på Vaudeville, dels på Odéon och andra
teatrar. Han spelade i synnerhet de
typer han sjelf tecknat med pennan och
som sedan dramatiserades. Största
bifallet vann han i "La famille improviseé"^
"La grandeur et décadence de Joseph
Prudhomme", "Le roman chetf la
por-tiére" m. fi. Såsom författare gjorde han
sig känd för ett stort antal qvicka
tidningsartiklar och äfven för icke få
böcker. Död 1877.
Monrose, Claude Louis Séraphin
(hette ursprungligen Barrizain, men
kallade sig Monrose), fransk skådespelare,
född i Besaneon 1783; uppträdde först
på Théåtre des Jeunes Artistes i Paris
1799, der Virginie Déjazet också gjorde
sina första lärospån. Efter att hafva
sedan under flere år spelat i landsorten,
återkom M. till Paris och uppträdde 1815
på Théátre Francais, der han i Mascarilles
roll i ’’L^tourdi" gjorde så mycken lycka,
att han upptogs till rsociétaire" redan
1816, fastän denna ställning först året
derpå vann riktig stadfästelse. Han
utmärkte sig i synnerhet i de gamla,
franska styckena och spelade Crispin i "Les
folies amoureuses", Scapin i "Les
Four-beries", Sganarelle i "Le festin de Pierre"
o. s. v. Men det var i synnerhet såsom
Figaro i "Le barbier de Séville" som han
firade sin största triumf, och kännare
påstodo, att det vore omöjligt att
utveckla mera finhet, hurtighet och glädtighet.
Samma goda egenskaper skola för öfrigt
hafva utmärkt många andra af M:s
roller. Mot slutet af sin lefnad vardt han
sinnesslö och själssjuk och intogs på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
