Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nielsen, 7) fru Oda Laurenze Helmine, född Larssen - Niemann, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säga på en gång höjde sig till de
framstående konstnärinnornas led. Sedan hon
1871 ytterligare firat en rad triumfer,
bland annat som Fiorella i "Röfvarne",
lemnade hon sommaren s. å. så väl
scenen som Danmark för att gifta sig med
hr Petersen, hvilken i det stora
nordiska telegraf sällskapets tjenst var anstäld
i Paris. Vistandet i Seinestaden blef
långt ifrån utan betydelse för hennes
utveckling, ty här Wef hon i stånd att på
nära håll studera de största, franska
dramatiska mönstren och hvad hon lärde
var ej litet. Döden bortryckte hennes
man, och 1880 återvände hon till
Danmark, der hon strax tillbjöds ett mycket
fördelaktigt engagement på Kasino. Hon
spelade nu på denna scen en säsong, men
hennes prestationer i det nyare franska
lustspelet voro af en sådan natur, att
kritiken med en röst fordrade, att hon
skulle bli försäkrad om plats på kgl.
teaterns scen. Denna teater engagerade
henne då äfven, och hon debuterade på
nationalteatern den 8 september 1881 som
Anna i J. L. Heibergs "Syvsoverdag".
Bland de roler, som här tilldelades
henne, kunna nämnas: Sophie i vådevillen
;;Nei", titelrolen i "Marianne",
hertiginnan af Septmonto i "Den Fremmede" och
Jessica i "Köpmannen i Venedig", men
verksamheten här, som icke gaf henne
tillräckligt tillfälle att utveckla sina rika
talanger, behagade henne icke, utan hon
tog afsked med slutet af teateråret 1882
—83 efter att sista gången hafva upp-1
trädt den 31 maj 1883 som Margrethe i
"Abekatten". Hon vände åter till sin
gamla scen på Kasino och följde med sin
direktör, då denne vid säsongen 1884—
85 flyttade sin verksamhet från Kasino
till Dagmarteatern. Vid denna verkar
hon nu som en primadonna, hvilken eger
hela publikens ynnest; starkt påverkad
af hela det nyare franska spelsättet,
häfdar hon sig en framstående plats icke
blott i lustspelet, utan äfven i operetten,
der hennes utmärkta, fint nyanserade och
pointerade föredrag af sångnumren
kommer henne till stor nytta.
Niemann, Albert, är den verkliga
typen af en Wagner-sångare. Han är född
i Erxleben den 15 januari 1831. Efter
en kort tids anställning å en
maskinfabrik ingick han 1849 vid teatern i
Dessau, der han till en början deltog i
kören och utförde smärre dramatiska roller.
Hofkapellmästaren Schneider fäste
emellertid uppmärksamhet vid N:s talang och
på dennes föranstaltande erhöll N.
undervisning i sång af barytonisten JSfusch.
Derefter skötte han en tid hjeltetenorfacket
vid teatern i Halle, hvarifrån han dock
snart begaf sig för att under ett år idka
allvarliga sångstudier i Berlin, hvilka han
senare fortsatte i Paris för den berömde
sångaren Duprez. Härefter erhöll han
anställning vid hofteatern i Hannover
och 1866 vid hofoperan i Berlin.
Det som utgör storheten i Niemanns
konst och stämplar honom till en
konstnär af första rang är sammansmältningen
af alla de egenskaper, som äro för en
operasångare nödvändiga: sång, mimik
och spel, allt detta bildar hos honomett
organiskt helt. Derför åstadkommer
hvarje hans prestation en mäktig total verkan,
der måhända sången någon gång ej
utgör den förnämsta ingrediensen, men som
i sin helhet alltid är gripande. Naturligt
är, att Richard Wagner fäste sina ögon
på en sådan konstnär, och det är också
i dennes operor han vunnit sina
förnämsta lagrar. N:s stämma är en äkta
hjeltetenor af sällsynt fyllighet, men åt
höjden något pressad; äfven är intonationen
någon gång litet sväfvande och
koloraturen ej alldeles exakt. Men dessa
brister öfverskylas nästan fullständigt af de
stora företrädena i hans sångstil och den
dramatiska skärpan i hans frasering.
Härtill kommer en ur sångarens inre
strömmande känsla, som förlänar hans
föredrag en glödande poetisk färg, samt en
objektivitet i uppfattningen af de olika
karakterer, han framställer, som tydligen
röjer, att han föredrager sanning i
konsten framför efiektsökeri.
N:s förnämsta uppgif ter äro:
Tannhäuser, Lohengrin, Flygande Holländaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
