Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nilsson, Christina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjungande flicka, stannade helt häpen, då
han hörde hennes vackra röst följa
violinen i dess mest halsbrytande passager
upp till de högsta tonerna. Sjelf en
musikaliskt, bildad man, insåg han genast
att här var ämne till något stort, att
denna friska skogsros endast behöfde
omplanteras i en annan jordmån för att
hennes lyckliga naturgåfvor skulle utveckla
sig till lysande fägring. Hans beslut var
fattadt. Utan föräldrarnes vetskap tog
han den lilla flickan med sig och
underrättade först sedermera hennes fader
härom, "ty," för att begagna konstnärinnans
egna ord, "far skulle nog gått in derpå,
han torde nog insett mitt bästa, men mor
skulle aldrig velat släppt mig ifrån sig".
(Den vanliga versionen lyder att fadren
efterskickades och gaf sitt samtycke).
Af sin nyvunne beskyddare fördes
Christina till d. v. fröken Adelaide Valerius
(numera friherrinnan Leuhusen), känd
inom våra bildade kretsar såsom på en
gång skicklig musiklärarinna och
målarinna. Det blef hon som nu skulle
polera ytan hos naturbarnet. Hennes första
sammanträffande med den lilla
sångerskan har hon vid ett tillfälle muntligen
skildrat sålunda: ”Jag var just på besök
hos kronofogden Anderssons familj å en
egendom Brostorp i Halland. Vi sutto
en middag alla nere i trädgården, då jag
plötsligt får höra en violin, beledsagad
af de klaraste sångtoner. Jag springer
upp och får sigte på en ung, smärt flicka,
klädd i en lång brun klädning. Hon såg
icke egentligen vacker ut, men hennes
ögon egde en sällsam strålglans. Hennes
röst hade en egendomlig klang. Under
det mellantonerna voro svaga, klingade
höjden rätt präktigt — så som
bondfolket ville ha det. Den qvinliga
trubadurens visa ljuder ännu i mitt öra:
"Kunde jag min känsla mana,
Att i ord uttrycka sig,
Kunde du till hälften ana
Huru högt jag älskar dig."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>