Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thegerström, Carl Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
aflöste den andra i den lilla, trånga
salongen. Omfånget af hans spellista var
ovanligt stort, men innehållet utgjordes
dock lång tid mest af rent komiska,
stundom farsartade roller och burleska
sång-partier, ty Th. egde ock förmåga att
uppträda i operetter. Han var med i alla
eller åtminstone nästan alla sådana som
gåfvos under Zetterholms tid på Södra
teatern i Stockholm och i alla giorde han
lycka. Det var kanske icke alla
teater-vänner som då trodde, att farsaktören
och rolighetssångaren i opera-buffa skulle
utmärka sig äfven såsom god
karaktärsskådespelare. Om man icke öfvertygades
förr derom, skedde det dock, då Th.,
efter sjutton års verksamhet vid Södra
teatern, vardt skådespelare vid den kungliga
scenen. De lustiga öfverdrifterna och de
många vrångbilderna i karrikatyrstycken
hade icke förderfvat det äkta
konstnärskapet hos honom. Med början af
spelåret 1871—72 inträdde han i den kungliga
talscenens tjänst, och snart visade sig,
att just den scenen vore hans egentliga
plats, den till hvilken han kanske långt
förut bort komma, men som ej häller nu
vore honom för hög. På hösten 1871
utförde Th. på kungl. Stora teatern
Autolycus’ roll i Shakspeares "En vintersaga",
och ehuru han tog den något för tungt
och icke lyckades få fram all den humor
som ligger i den karaktären, visade han
dock ett konstnärskap af långt större
betydenhet än det han förut haft tillfälle
ådagalägga på Södra teatern. Detta fann
ock erkännande, och det bifall som
egnades Th. var ganska stort. För hvarje
ny roll på den kungl, scenen arbetade
han sig allt mera in i allmänhetens gunst,
och äfven mycket fordrande
konstgranskare höllo honom räkning för den möda
han nedlade på rollernas utarbetande.
Th. är en tänkande konstnär, hvilken
noga studerar hvarje ny uppgift och
aldrig litar endast på sin stora begåfning
och sin teatervana. JDet är möjligt, att
han under detta noggranna studerande
någon gång går för långt och egnar allt
för stor uppmärksamhet åt detaljer, på
hvilka det icke ligger synnerligt stor vigt;
men äfven detta är ett bevis för hans
stora samvetsgranhet och hans
öfvertygelse om att inom konsten får ingenting
öfverlemnas åt stundens hugskott. Det
har sagts, att det ligger något tort i Th:s
framställningssätt, men man borde
kanske i stället säga, att det ligger något
så grundärligt, a^t han föraktar alltsom
icke är fullt öfverensstämmande med
verkligheten, hvilken han synbarligen
aldrig tröttnar att skarpt iakttaga. Han
gör aldrig något extra för att "knipa
applåd", såsom det heter på
teaterspråket, utan samlar hela sin kraft på det
redbara utarbetandet af karaktärens
framställning, har målet stadigt i sigte och
går med fasta steg dit. De roller som
Th. utfört under halft annat årtionde på
Sveriges förnämsta talscen äro både
många och för honom hedrande. Bland
de förnämsta erinrar teatervännen sig
alltid med stort nöje Aslaksen, det
förfallna subjektet i Ibsens "De unges
förbund", en af de klarast uppfattade och
talangfullast utförda karaktärsroller man
någonsin sett på Dramatiska teatern i
Stockholm och *som ensam vore i stånd
att göra skådespelarens namn för
alltid högt aktadt. Hans konsul Bernick i
"Samhällets pelare" af samme författare
står ätven i främsta ledet. Dessa två
roller skulle yara tillräckliga att bevisa
Th:s stora förmåga att skarpt
individualisera två vidt skilda karaktärer. En
tredje, de förra alldeles olik, är Månsson
i O. Wijkanders "Berta Malm", också en
af skådespelarens utmärkta skapelser.
Ej häller må man glömma doktor
Stockmann i "En folkets fiende", en roll som
kanske minst af alla öfverensstämmer
med Th:s egen individualitet och hvilken
han spelar annorlunda än öfrige
framställare på nordens skådebanor, men som
äfven i hans framställning är af mycket
god verkan. Äkta hedersman, sådane
som fadern i "Denise", utföres af Th. på
ett sätt som fullständigt återger
verkligheten. Verklighetstrogen är hans konst
allt igenom, till och med då framställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
