Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östberg, Carolina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beklagade, att denna i alla afseenden så rikt
begåfvade sceniska talang ej vidare komme
konsten till godo.
Lyckligtvis besannade sig icke denna
förmodan. Oförmodadt förkunnade "Nya
teaterns teateraffischer att d. 11 dec. 1879
skulle i nämda scen för första gången
uppföras Supés operett "Boccaccio" med —
fru Östberg-Horwitz som gäst i titelrolen.
Denna premiére blef en märklig
representation i Nya teaterns annaler. Den
qvällen hade teatern, för första gången på
länge, att glädja sig åt en fullsatt salong,
och hvilken publik sedan! Den mest
animerade man kunde tänka sig. Applåderna
och bifallsjublen ville knappt taga slut.
Fru Östberg-Horwitz var aftonens
hjeltinna. Med sin friska, klingande stämma,
med sin "piffiga" abandon och sin stiliga
apparation, hade hon bokstafligen tagit
publiken med storm. Hon skapade
operettens framgång. "Hela Stockholm"
måste gå och se "Boccaccio" på Nya teatern.
På ett och ett halft år var stycket redan
uppe till den hundrade representationen,
något för våra moderna
operettförhållanden temligen osedvanligt.
"Boccaccio och fru Horwitz äro ett!
Man kan då dem ej skilja här i landet.
Jag tror, att i en framtid, när man tager
Decamerones skald från hokreolen
Och ser Boccaccios namn på titelbladet,
Man låter tanken ila till den glade,
Den ystre sångare i fru Horwitz’ skepnad"
qvad en tillfällighetsdiktare vid en fest
efter hundrade representationen. Och han
hade haft rätt deri. Den värderade
sångerskan steg allt mer i publikens gunst.
Samtidigt vidgades hennes
verksamhetsområde i det hon erhöll en mängd nya
uppgifter, hvari hennes präktiga stämma
och naturligt friska uppsluppenhet
förenade sig att åstadkomma
operettprestationer, till hvilka icke många europeiska
scener kunnat erbjuda ett motstycke. Men
samtidigt med de segrar som fru Ö.-H.
tillkämpade sig inom det glada skämtets
verld, hade hon i ett par uppgifter
tillfälle att ådagalägga sin styrka äfven i
den seriösa genren — detta till stor
förvåning för den publik som hvarje afton
fröjdades af hennes ystra
operettprestationer. Det var särskildt i operetterna
"Piccolino" (af Guiraud) och "Hoffmans
äfventyr" (Offenbachs oeuvre posthume),
som man på det mest otvetydiga sätt
öfvertygades om att den talangfulla
operettsångerskan äfvep var en utmärkt
tolkarinna af operans uppgifter. Ja, efterhand
insåg man att operan vore just denna
sångerskans rätta element och allt
starkare röster börjades höjas inom pressen
med uppmaning till k. teaterns styrelse
att för alltid öppna operascenens portar
för denna sångerska, men dessa
uppmaningar voro fåfängt framstälda.
Vederbörande slogo ännu dö föra t till, och fru
Ö.-H. tillhörde fortfarande operettscenen.
Vid Nya teatern var hon ännu fäst
år 1885. När hon nämnda år lemnade
Nya teatern, hade hon der utom de redan
nämda, utfört följande roler: Madame
Lange i "Madame Augots dotter", Betti
i "Alphyddan", Cervantes i "Drottningens
spetsnäsduk", Griolet i "Stella", Zerlina i
"Teaterdirektören", René Dubaure i
"Donna Juanita", hufvudrolerna i "Lilla
hertigen", "Rosenkind" och "Infantinnans
dockor", Lazarillo i "Don Cæsar de Bazano",
Violetta i "Det lustiga kriget", prinsessan
Mikaela i "Både hjerta och hand",
Broni-slawa och Simon i "Tiggarstudenten", fru
Boniface i "Boniface", Giraida i
"Drottningens vallfart’V fru Lisbeth i "Rip-Rip",
Benvenuta i "Ruter "Kung", Madame
Fa-vart, Valentin i "Fortunios visa",
Titania i "Afrikaresan" och Seysoletto i
"Cor-nevilles klockor."
Under dessa år, 1879—85, hade fru
Ö.-H. dock icke oafbrutet tillhört Nya
teatern. På våren 1880 gasterade han en
månad i Köbenhavn som Boccaccio och
Lille hertigen. Den autoritativa kritiken
stälde henne i sist nämnda uppgift ensam
vid sidan om parisarnes Granier. Hösten
samma år återvände fru Ö.-H. till Nya
teatern. Denna sejour räckte till 1882,
då hon i augusti begaf sig till Tyskland
för att asociera sig med Angelo Neumans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
