Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och forskning - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
öfvertygad att, äfven orn man ville, skulle man icke kunna företaga
annan pröfning öfver dem än att undra, hvarför man måste draga
dem i tvifvelsmål. I så god kredit hafva de kommit därigenom, att
då människan begynner tala och tänka, de blifva henne förestafvade
och inskärpta; hennes vana att tänka dem är lika gammal som
hennes vana att tänka öfver hufvud, hvarför hon icke mera kan åtskilja
detta, jå, de ha vuxit in i hennes hjärna.
Schopenhauer, Par er g a und Paralipomena II: § 12.
C. Huru människoanden hemfallit åt materialism och
panteism.
1.
Knappt har i barnaåren vårt förnuft vaknat, förrän vi plåga
fader och moder och hela vår omgifning med otaliga frågor, som
väckas vid anblicken af de oss omgifvande tingen. "Hvarför är detta
och detta? Hvem har gjort allt?" Det svarades: Gud har skapat all
ting. Vi frågade kanske vidare: hvem har då gjort Gud? Och på
svaret: Gud är af evighet genom sig själf — hade vi icke behof att
fråga något mer. Vi lärde tillbedja Gud som den allsmäktige,
allvise skaparen af allt och frukta och älska honom som vår rättfärdige,
allgode Fader. I denna gudsfruktan och kärlek framlefde vi de
oskyldigaste och därför de lyckligaste åren af vår lefnad. Den som
bevarar intill lifvets slut denna ställning till Gud, lefver trots alla
lifvets vedervärdigheter ett lyckligt lif och dör lugn i den vissa
tillförsikten att komma till Gud och få vara evigt med honom och i
honom salig.
Men gudsfruktan och kärleken till Gud hafva i vårt hjärta en
ständig fiende, den onda begärelsen, som alstrar synder, förakt och
försmädelse mot Gud. Och många följa begärelsen. Då blir Gud
emot dem/ emedan de själfva sätta sig emot Gud. Den allvetande,
allnärvarande, helige, rättfärdige och allsmäktige Guden tynger då
liksom en oändlig börda på deras skuldmedvetna hjärta. Fruktan
och skräck genombäfva dem vid tanken på Gud. Gud blir dem
odräglig, därför måste de göra sig honom kvitt. En gudsförnekare har en
gång sagt: Fruktan har skapat Gud. Motsatsen är sanning.
Förnuftet erkänner Gud, men fruktan förnekar honom.
Vi böra nu icke vänta att syndaren säger: jag vill icke lefva
gudfruktigt och därför kan jag icke heller tro på Gud. Det vore för
ödmjukt och ärligt taladt, och med detta enkla: jag vill icke tro,
vore han icke betjänad. Ty han måste skaffa sig lugn, bryta af
Från Kunskapens Träd. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
