Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - e) Ur den nordiska mytologien - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
säd de skilda djurarterna framgingo, så från urmänniskans säd
människorna, och af dessa först Meshia och Meshiåna.
Dr. Friedrich Spiegel: Avesta.
e) Ur den nordiska mytologien.
1.
Skapelsen.
Tillståndet före skapelsen uttryckes i nekande form: intet fanns
af det, som vardt. Denna öfvergång från öde tomhet till varande
fordrar hela människosläktets uppmärksamhet. Därföre börjar valan
sin gåtfulla sång sålunda:
"Om ljud jag beder alla
heliga ätter,
högre och lägre
Hemdals söner!
Vill du att jag Valfaders
konstverk täljer,
folkens sägner,
dem främst jag minnes.
Det var tiders morgon,
där Yme byggde:
fanns ej sand, ej sjö,
ej svala böljor:
jord det fanns ej,
ej hög himmel,
blott Gimmnga-gap,
men gräs ingenstäds."
Vö ht sp å^ sir. l, 3.
Begynnelsen var denna: Sedan otänkbara tider, förrän jorden
vardt, fanns det redan två världar, på ena sidan, nedåt, Niflhem
(dimmans värld), på andra sidan, uppåt, Muspelhem (eldens värld).
Emellan dem låg Ginnungagap (ett öppet svalg). De tvänne
värl-darne kommo i beröring med hvarandra, och Yme, grundämnet till
himmel och jord, danades mellan dem i Ginnungagap. Så heter det
i Snorres edda: "Många tidsåldrar förrän jorden skapades, vardt
Niflhem till, och först var den världen sunnantill, som kallas Muspel
eller Muspelhem. Midt i Niflhem ligger brunnen Hvergelme, och ur
den strömma (tolf) floder ut, som kallas: Sval, Gunntro, Form,
Fim-bul, Tul, Slit, Eit, Sylg, Ylg, Vit, Lept och Göll, som är närmast
Helgrindarne (Helvärldens portar). Världen Muspel är ljus och varm,
lågande och brinnande och oför (otillgänglig) för dem, som ej där ha
hem och odel (arfvegods). Surt heter han, som med lågande svärd
sitter vid landets ända (gränsen) såsom landvärn."
Petersen, Nordisk Mytologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
