Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - III. Naturföreteelsernas lagbundenhet - A) Den grekiska filosofiens kosmologi - b) Platon-Aristoteles - 5. Aristoteles - c) Den efter-Aristol. filosofien - α) Stoikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
tänka och att förutse, att inhämta eller meddela upplysning, att
uppfinna något och annat dylikt, att komma i håg, att älska och att
hata, att åstunda och att frukta, att känna ängslan eller glädje, detta
och sådant mer ansåg han icke kunna ligga i något af dessa fyra
ur-ämnen; han antager därför ett femte namnlöst slags urämne och
benämner sålunda själen med ett nytt namn, endelekeia, en liksom
oafbrutet fortgående och ständig rörelse.
Cicero, Samtalen på Tusculum.
c) Den efter-Aristoteliska filosofien.
a) Stoikerna.
Verkligt är, säga stoikerna, endast det, som kan verka på eller
röna inverkan af annat. Men dessa egenskaper anse de endast
tillkomma det kroppsliga, det i rummet utsträckta, och förklara därför
all sann verklighet för kroppslig. Men såsom kroppar betrakta de
också icke blott alla substanser, inberäknadt sådana, som gemenligen
icke anses vara kroppsliga, såsom själen, Gud o. s. v., utan äfven
alla egenskaper. I det de förutsätta, att en kropp kan fullständigt
genomtränga en annan utan att blifva ett med denna, förklara de
egenskaperna såsom ett slags luftströmmar (nvsvjbtctTa, spiritus), som
utbreda sig i kropparne och gifva dem deras sammanhållning, deras
kvalitet, med ett ord allt hvad Aristoteles förstår med den i tingen
immanenta formen. I enlighet med denna uppfattning af det
verkliga såsom kroppsligt draga de icke i betänkande att beteckna äfven
själens tillstånd och verksamhetsyttringar, affekter, dygder och fel,
förnimmelser och viljeyttringar såsom något kroppsligt. Emellertid
skilja de, trots denna sin materialism, mellan stoffet såsom det i sig
egenskapslösa och passiva samt krafterna, som i detsamma äro
verksamma. Men världen är en enda, och dess delar stå i inbördes
öfverensstämmelse och sammanhang, och därför äro också de i
densamma verkande krafterna endast en mångfald yttringar af en enda
urkraft. Denna urkraft är, såsom allt verkligt, kroppslig; närmare
bestämd är den eld eller varm andedräkt, pneuma, och den är såsom
sådan grunden och upphofvet till all rörelse, allt lif, all alstring i
världen. Häri ansluta sig alltså stoikerna till Heraklit. Men då i
världen råder ej blott lif och rörelse utan äfven förnuft,
ändamålsenlighet och fullkomlighet, så måste urkraften vara grunden äfven
härtill. Han fattas också af stoikerna såsom det fullkomliga
förnuftet, den all vise världsstyraren, den allgode, människoälskande
försynen, d. v. s. såsom Gud. Gud är grunden till lifvet, rörelsen och all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
