Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - III. Naturföreteelsernas lagbundenhet - C) Kosmologien enligt nyare tidens filosofi och naturvetenskap - a) Spekulativ-panteistisk uppfattning - 2. Gottfried Wilh. v. Leibnitz - 3. Immanuel Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
hvilken vi väl icke äro utan föreställningar, (ty annars kunde vi vid
uppvaknandet icke hafva några); men de neutralisera hvarandra
genom sin mångfald och komma icke till medvetande. Detta är den
grund hvarpå den oorganiska naturen befinner sig. Högre stå de
monader, i hvilka föreställningen är verksam såsom bildande lifskraft,
men ännu är utan medvetande, detta är våxtlifvets ståndpunkt. Ännu
högre stiger monadens lif, när den kommer till sensation och minne,
hvilket är fallet i djurvärlden. Då de lägre monaderna äro sofvande,
så äro djurrnonaderna drömmande. Höjer sig själen till förnuft och
reflexiv verksamhet, så kalla vi henne ande.
Skillnaden emellan monaderna är alltså den, att fastän hvar
och en af dem i sig afspeglar hela och detsamma universum, så sker
det likväl från en olika synpunkt betraktadt, och således på ett mer
eller mindre fulllkomligt sätt. Hvar och en är ett annat centrum i
den världen, som den afspeglar. Hvar och en innehåller hela
universum, hela oändligheten i sig, och liknar däruti Gud: skillnaden är
blott att Gud fattar allt distinkt, då monaden gör det mer eller
mindre förvirradt och oredigt. Inskränktheten i en monad består således
icke däri, att den innehåller mindre, än en annan, eller till och med
än Gud; utan blott däruti, att hon fattar allt på ett ofullkomligare
sätt, så att hon ej uppfattar allt distinkt. Universum framställer
således för oss på denna ståndpunkt, så vida hvarje monad afspeglar
ett och samma universum, men på ett för hvarje olika sätt, ett
skådespel af den största möjliga olikhet, så väl som af den största
möjliga enhet och ordning, det vill säga den största möjliga
fullkomlighet eller absoluta harmoni. Ty åtskillnad i enheten är harmoni.
Men ett system af harmoni måste universum vara äfven i
annat afseende. Då monaderna icke inverka på hvarandra, utan hvar
och en blott följer sitt eget väsendes lagar, så kunde universi inre
öfverennsstämmelse störas. Och hvarigenom förebygges denna fara?
Just därigenom, att hvarje monad afspeglar hela universum; alla
monadernas förändringar gå därföre parallelt, och just däruti består den
af Gud prestabilierade harmonien i det hela.
Enligt Schwegler, Fil. Hist.
8.
Immanuel Kant.
a.
De kosmologiska antinomierna.
Då förnuftet söker bestämma de kosmologiska problemen, råkar
det i motsägelse med sig själf. Ty följande motsatser hafva alldeles
samma giltighet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
