Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - V. Människan och den gudomliga världsstyrelsen - B) Teleologisk uppfattning af historien - 4. Häfdatecknaren och Försynens världsplan - 5. Historiens mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
fullt allvar erkänna Försynens vägar, medel och uppenbarelser i
historien och betrakta dem1 i anslutning till denna allmänna princip ....
I den kristna religionen har Gud uppenbarat sig, d. ä. han har låtit
människan veta, hvem han är, så att han icke mera är något
fördoldt eller hemligt; med denna möjlighet för oss att lära känna Gud
är också plikten därtill förenad. Gud vill hafva till sina barn icke
trångbröstade själar och tomma hufvud, utan sådana, hvilkas ande
är fattig i sig själf, men rik i Hans kunskap och som i denna Guds
kunskap hafva all sin berömmelse. Den sökande Anden, hvilken
utgår från den grundval, som ligger i det gudomliga väsendets
uppenbarelse, måste till slut lyckas att äfven med tanken fatta det,
som ligger känslan och föreställningen närmast; det måste slutligen
vara på tiden att äfven uppfatta den rika alstring af det skapande
förnuftet, som heter världshistoria. Det var en tid på modet att
beundra Guds vishet i djurvärlden, växtvärlden, i enskilda händelser.
Orn man medgifver, att försynen uppenbarar sig i sådana föremål
och ämnen; hvarför då icke också i världshistorien? Det området
synes vara för stort. Men den gudomliga visheten, d. ä. förnuftet,
är eri och densamma i det stora, som i det lilla, och vi få icke mena,
att Gud är för vanmäktig för att kunna använda sin vishet i det
stora. Vår kunskap sträfvar efter att vinna visshet om, att den eviga
vishetens planer likasåväl uppenbaras inom den i världen verkligen
närvarande och verksamme Andens område som inom naturens. Vår
betraktelse är så till vida en teodicé, ett Guds rättfärdigande —
hvilket Leibnitz på sitt sätt försökt åvägabringa metafysiskt i mera
obestämda, abstrakta kategorier — som det här gäller, att det onda i
världen må begripas, den tänkande anden försonas med det ondas
problem. I själfva verket ligger ingenstädes en kraftigare uppfordran
till en sådan försonande uppfattning än i världshistorien.
Hegel, WerJce, Bd. IX.
5.
Historiens mål.
H vardagshistorien och världshistorien äro endast särskilda former
af människans historia; och det är en själf motsägelse, att i en
världsordning, hvilken man själf betecknar såsom en sedlig världsordning,
vilja fordra något högre än det goda. Hvarje historisk händelse får
sitt värde eller ovärde genom sitt förhållande till det goda, hvarvid
vi ingalunda förgäta, att detta begrepp, likasom begreppet Guds rike,
innehåller en rikedom af ideala bestämningar, som ingalunda alla
äro religiösa; och genom den betydelse denna händelse har för per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
