Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturreligion och Polyteism - II. Polyteism - B) Hellenisk - 1. Strid mellan Zeus och Hera - 2. Ares såras af Diomedes - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
eller af Musernas Ijlifliga sång i växlande stämmor.
Dock när Helios’ strålande ljus omsider försvunnit,
gick hvaren till sitt hem, på hvilan och sömnen begifven,
hvarest haltande guden, den konstberömde Hephaistos,
byggt enhvar dess eget palats, med sitt fyndiga snille.
Men till sitt läger han gick, Olympiske blixtrarn Kronion,
hvari han vanligen sof, då den ljufliga sömnen sig infann;
här han sig lade till sömns bredvid guldtronande Hera.
Homeri Iliad I: 540-611, Öfv. af J. F. Johansson.
2.
Åres såras af Diomedes.
Men då den mordiske Åres förnam den ädle Tydeiden,
lät han Periphas ligga, den jätteliknande kämpen,
hvarest honom förut han våldsamt lifvet beröfvat;
gick så rakt mot Tydeiden, den hästomtumlande drotten.
Dock när under sitt lopp re’n nära hvarandra de hunnit;
sträckte sig Åres framåt, att med kopparlansen uppöfver
hästarnes tömmar och ök Diomedes lifvet beröfva;
lansen med handen dock grep strålögda gudinnan Athene,
stötte från vagnen den bort, att skadelöst han förbifor.
Nu med sin kopparlans Diomedes den både i stridsrop
stormade mot krigsguden; och dref den Pallas Athene
nedan uti veklifvet, hvarest af bältet han omslöts;
honom han träffade där, och sårade däjliga huden;
utdrog lansen igen. Då röt oböjlige Åres;
högre i krig ej skriar en trupp af nio till tio
tusende män, när framåt de rycka att kampen begynna.
Alla då fasa betog, Achajer ej mindre än Troer,
skrämda; ty så han röt, den fejdomättlige Åres.
Homeri Iliad V: 846-863. Öfv. af J. F. Johansson.
8.
Så när en vankfri konung, den där i gudarnes fruktan,
sträckande öfver ett folk mångtaligt och mäktigt sin spira,
rätt och sanning befrämjar; då bär den bördiga jorden
hvete och korn, då tyngas af frukt de lummiga träden;
tackorna föda alltjämt, och fisk ej tryter i hafvet,
under hans visa befäl, och välstånd råder bland folket.
Horn. Odyssé XIX v. 109—114.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
