Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturreligion och Polyteism - II. Polyteism - D) Polyteismens förfall - 11. De grekiska gudarna böra förklaras för onda demoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
Alla skalder känna dem; äfven de obildade betjäna sig ofta af dem för
att använda dem vid svordomar. Ty äfven namnet satan, denne
furste af det onda slaget, utstöta de — äfvenledes af egen ingifvelse
— med samma ton af förbannelse. Till och med änglarne har Plato
icke förnekat. Huru dessutom af vissa änglar, hvilka af fri vilja
afföllo från Gud, ett ännu mera sjunket släkte af dämoner uppkommit,
som tillika med människosläktets stamföräldrar af Gud förbannades,
känna vi af de heliga skrifterna. Nu låtom oss skärskåda deras
verksamhet. Denna går ut på människans fördärf. Sålunda åsyftade från
begynnelsen andarnes ondska människans fördärf, och de förorsaka
såväl kroppens sjukdomar samt svåra missöden af olika slag, som
ock själens plötsliga och våldsamma sinnestillstånd. För att kunna
angripa människans båda beståndsdelar komma dem väl till pass
deras finhet och tunnhet. Mången gång är det förunnadt
andemakterna, att — i sig själfva osynliga och omärkbara — blifva långt
mera synbara i sina följder än i sin verksamhet, såsom t. ex. då
genom en oförklarlig, dålig beskaffenhet i atmosfären träd- och
jordfrukterna ännu ej mogna, nedslås och dödas i brodden eller såras i
sin växtkraft, eller då luften, på något sätt förgiftad, utskickar sina
pestbringande fläktar. Med samma hemlighetsfulla makt åstadkomma
dämonerna och änglarne äfven själens fördärf genom raseri och
vansinne och förskräckliga lustar och förvillelser, af hvilka den
förnämsta är den, att de anbefalla åt den själfkära och inskränkta
människoanden de där bekanta gudarne, för att äfven åt sig förskaffa
de af fett och blod bestående födoämnen, som erbjudas gudastatyer
och bilder. Och hvad kunde vara dem en mera kostlig spis än att
genom deras falska förespeglingar människan afvändes från tanken
på den sanna gudomen? Huru de göra detta, vill jag äfven utveckla.
Hvarje ande är liksom bevingad; så äro ock änglarne och dämonerna.
De äro alltså på ögonblicket öfverallt. Hela jordkretsen är för dem
en enda punkt; hvad som sker och hvarest något sker, erfara de
med samma lätthet, som de förkunna det. Deras snabbhet anser
man för gudomlighet, emedan man icke känner deras väsen. Så vilja
de emellanåt äfven synas såsom upphof till de ting som de blott
förkunna; hvilket de också stundom äro, beträffande onda ting, men
aldrig goda. Till och med Guds rådslag låna de från profeterna, eller
ock tillägna de sig dem, då föreläsningarna hållas. På detta sätt
och af denna anledning inhämta de många tidens skickelse!* och söka
att likna gudomen, fastän de blott stjäla sina siargåfvor. Huru
uppfinningsrikt de kunna inrätta oraklen och lämpa tvetydigheterna i
desamma, därom kunna Pyrrhus och Kroesus berätta. I följd af de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
