Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturreligion och Polyteism - II. Polyteism - D) Polyteismens förfall - 11. De grekiska gudarna böra förklaras för onda demoner - III. Henoteism och Dualism - A) Henoteism - 1. Skilnad mellan henoteism och polyteism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
ras bostad i luften, deras grannskap till stjärnorna och deras
förbindelse med molnen, hafva de lätt att få reda på, hvad som förberedes
i himmelen, så att de kunna lofva det regn, de redan känna. Aldra
älskligast visar sig deras välgärningar i afseende på hälsan. Först
förstöra de den nämligen, sedan föreskrifva de hälsomedel, och för
att de må synas som ett underverk, högst ovanliga och onaturliga,
efter hvilkas användande skadorna upphöra, hvarigenom dessa medel
blifva ansedda som de helande. Hvad skall jag vidare säga om den
bedrägliga andeskarans öfriga konster och egenskaper, om taskspelerierna
med. Castor och Pollux, om vatten, som upphämtas i såll, om skeppet,
som. sattes i gång genom att fatta i gördeln, om skägget som blef
rödt genom blotta vidrörandet m. m., allt detta som är orsaken till
att stenar anses för gudomliga väsen och att den sanne guden icke
sökes?
Tertullianus^ Apologeticum, Kap. 22.
IV. Henoteism och Dualism.
A. Henoteism.
l.
Skilnad mellan Henoteism och polyteism.
Detta är nu hvad man menar med henoteism, ett den religiösa
tankens utvecklingsstadium, med hvilket vi för första gången blifvit
bekanta genom Veda, ehuru det knappast kan lida tvifvel, att icke
äfven andra religioner genomgått detsamma. I en historia öfver den
gamla sanskrit-litteraturen, som jag utgaf år 1859, fästade jag
uppmärksamheten på detta religionens henoteistiska skede. "När dessa
individuella gudar anropas", yttrade jag (sid. 532), "fattas de icke
såsom begränsade af andra gudars makt, eller såsom i rang
öfver-oller underordnade hvarandra; hvarje gud är för den bedjandes sinne
så god som alla gudar tillsammans, han fattas för tillfället såsom en
verklig, såsom den högsta och absoluta gudomen, i trots af de
nödvändiga begränsningar, som enligt vår uppfattning en mångfald af
gudar måste pålägga hvarje enskild gud. Alla de öfriga försvinna
ur skaldens syn, och blott han, som skall uppfylla deras önskningar,
står i full glans framför de bedjandes ögon. Bland eder, o gudar,
finnes ingen, som är liten, och ingen, som är stor; I ären alla i
sanning stora, är den känsla, hvilken, om än måhända icke så klart
uttalad som af skalden Manu Vaivasvata, icke dess mindre ligger till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
