Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lägre Monoteismen - I. Allmänna betraktelser - 6. Vägen från det synliga till dte osynliga (i religionen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
såsom åskan, ses såsom solen, till gudomligheter, som icke mer
kunde beröras, höras eller ses. Vi äga i sådana ord som Dova eller
Deus de verkliga spåren af de steg, med hvilka våra förfäder gått
fram från sinnevärlden till den öfversinnliga världen. Vägen var af
naturen själf utstakad; eller om naturen själf blott är en förklädd
gudomlighet, af något som är större och högre än naturen. Denna
gamla väg ledde de forntida arierna likasom den ännu leder oss, från
det bekanta till det obekanta, från naturen till naturens gud.
Men, sägen I kanske, detta framsteg var oberättigadt. Det kan
måhända föra oss uppåt till Polyteism och monoteism, men det skall
slutligen leda alla rättskaffens tänkare till ateismen såsom mål.
Människan har ej rätt att tala om annat än handlingar och
sakförhållanden, rnen icke om verkande och verksamma makter.
Mitt svar är följande. Det är riktigt, denna väg förbi de
dedi-ska arierna till Polyteism, monoteism och ateism; men efter
förnekandet af de gamla devas eller gudarne hvilade de icke, tills de funno
något, som var högre än gudarne, världens sanna jag och på samma
gång det sanna jaget hos dem själfva. Hvad nu oss själfva beträffar,
så äro vi icke olika de gamla arierna. Äfven vi måste finna ett
verkande väsen, då vi se en verkan, en handlande, då vi se en
handling. Taga vi bort detta väsen, så äro handlingar icke längre
handlingar, och verkningar icke längre verkningar. Hela vårt språk, d. v.
s. hela vårt tänkande, hela vårt varande hvilar på denna öfvertygelse.
Tag bort denna, och våra vänners Ögon förlora kraften att möta oss,
de blifva glasögon, icke solklara ögon. Tag den bort, och vårt eget jag
försvinner. Vi äro själfva icke längre handlande personer, utan blott
ting, maskiner utan drifvande kraft, väsen utan ett jag.
Nej, denna gamla väg, som arierna vandrade från det synliga
till det osynliga, från det begränsade till det obegränsade, var lång
och brant, men det var den rätta vägen, och fastän vi här på jorden
kanske aldrig skola komma till slutet, så vilja vi dock hysa
förtroende till dem, då det icke gifves någon annan väg för oss. Från
station till station har människan gått framåt allt längre och längre.
Ju högre vi stiga, desto mindre blir världen och desto närmare
kommer himmelen. Med hvarje ny synkrets vidgar sig vår syn, vårt
hjärta sväller och våra ord vinna i djup och betydelse.
Jag vill anföra några ord af en af mina bästa vänner, hvars
stämma för icke länge sedan hördes här i Westminster-Abbey och
hvars bild, tecknad af en älskad hand, säkerligen ännu står lefvande
för många mina åhörares sinnen. "Dessa våra enkla förfäder", så
säger Charles Kingsley — "blickade omkring sig på jorden och sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
