Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfilosofiska åskådningar på icke-kristlig grund - I. Deismen - 5. Deismens företräde framför ateismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
sagda, skall, såsom jag hoppas, erkänna den utan svårighet såsom
riktig.
Det gifves ingen varelse, om vi annars i det föregående hafva
dömt riktigt, som icke nödvändigt till någon grad måste vara ond,
då någon lust eller olust är hos honom starkare än hvad som låter
förena sig med hans enskilta eller systemets väl, hvaraf han är en
del. Ty i hvarje fall är lusten ond och lastbar. Har nu en
förnuftig varelse den grad af motvilja, som är nödig, att väpna honom
mot ett särskildt ondt och att sätta honom i harnesk mot en
annalkande olycka, så är detta godt och riktigt. Men fortfar, sedan
olyckan skett, hans afsky, blir hans sinnesrörelse allt starkare, så
att han rasar och stormar och anser sitt öde odrägligt, är detta
uppenbart orätt, såväl med hänseende till det närvarande som det
tillkommande, ty det fördärfvar sinnet och stör denna naturliga
harmoni i böjelser, hvaraf dygd och godhet så väsentligen bero. Å
andra sidan är tåligt uthärdande af olyckan och sinnets
upprätthållande under lidandena en dygd och tillika ett medel till
bevarande af dygden. Nu måste de, som icke antaga ett högsta väsen,
nödvändigt tillstå, att intet kan tilldraga sig under tingens
naturliga förlopp, som-förtjänar hvarken beundran och kärlek eller vrede
och afsky. Men då de icke en gång under lyckliga dagar kunna
känna glädje vid tanken på ting, som äro frambragta af slump eller
atomer, så är det ännu mindre under olyckliga omständigheter,
under trycket af öden och lidanden möjligt, att undvika en viss
naturlig olust och ovilja, hvilken naturligen alltjämt hålles vid lif och
starkes genom tanken på en sådan förvänd tingens ordning. Den
äkta teisten tror däremot, att allt hvad som händer i naturens
ordning, i det hela är rätt och godt. Huru stora äfven sorgerna och
lidandena må vara, som under tidernas lopp träffa en människa och
synas tvinga henne att tänka det värsta om sitt eget tillstånd eller
öde, så kan hon dock genom öfverläggning bringa det därhän, att
hon med tålamod och undergifvenhet finner sig däri. Jå, ännu mera,
hon kan fullkomligt försona sig med sitt öde och göra det till
föremål för sin sympati, i det hon hyser en så hög tanke om sitt högre
fäderneslands lagar och regering, att hon alltid söker att förädla och
stärka sin trohet, sin fria undergifvenhet under Gud.
Sådana böjelser måste nödvändigt under hvarje slags lidande
verka den högsta ståndaktighet och sätta oss i stånd att på bästa
sätt fördraga alla möjliga vedervärdigheter som kunna träffa oss för
dygdens skull. Och liksom denna böjelse måste frambringa större
tålamod och undergifvenhet med hänsyn till olyckshändelser, onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
