Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfilosofiska åskådningar på icke-kristlig grund - III. Ateismen - 11. Darwins omdöme om bevisen för Guds existens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
tillvaron med andra släkten under förhållanden, som äro underbart
invecklade och föränderliga.
Ingen bestrider, att mycket lidande i världen finnes. Många
hafva försökt att förklara detta med afseende å människan genom
den föreställningen, att det tjänar till hennes moraliska förbättring.
Men människornas antal i hela världen är ett intet i jämförelse med
alla andra förnimmande varelser, och de lida ofta betydligt utan
någon moralisk förbättring. Denna ganska gamla, från existensen af
lidandet hämtade bevisningsgrund mot existensen af en första orsak
syntes mig äga stor vikt, under det, såsom ofvan anmärkts,
förhandenvarande af många lidanden ganska väl öfverensstämmer med den
åsikt att alla organiska väsen genom förändring och naturligt
könsurval hafva utvecklats.
Nu för tiden hämtas den förnämsta bevisningsgrunden för
tillvaron af en intelligent Gud från den djupa, innerliga öfvertygelsen
och de känslor, som de flesta människor erfara hos sig.
Förut fördes jag genom känslor som de nyss anförda (fastän
jag tror, att den religiösa känslan aldrig varit starkt utvecklad hos
mig) till den fasta öfvertygelsen om Guds existens och själens odöd-,
lighet. I min "dagbok" har jag skrifvit, att då man står midt i en
brasiliansk skog, det icke är möjligt att gifva en träffande
föreställning om den höga känsla af förvåning, beundran och
undergifvenhet, som fyller och höjer själen. Men nu skulle de mest storartade
scener icke låta sådana känslor och tankar uppstå i min själ. Man
skulle ganska träffande säga, att jag är som en människa, som
blifvit färgblind, och den allmänt hos människan rådande tron på den
sista färgens existens gör min nuvarande förlust af
varseblifnings-förmågan icke i ringaste mån till en bindande bevisningsgrund.
Denna bevisning skulle vara giltig, om alla människor af alla racer
hade samma innerliga öfvertygelse om Guds existens; men vi veta,
att detta på långt när icke är fallet. Jag kan därför icke se, att
sådana inre öfvertygelser och intryck skulle kunna anses såsom bevis
af vikt för det, som verkligen existerar. Det sinnestillstånd, som
storartade naturscener förr uppväckte hos mig, och som var på det
innerligaste förenadt med en tro på Gud, skilde sig icke väsentligt
från det, som ofta kallas känslan af det upphöjda; och hur svårt
det alltjämt må vara att förklara uppkomsten af denna känsla, så
kan den dock knappast anföras med någon större rätt som en
bevisningsgrund för Guds existens än de mäktiga, fast obestämda, men
liknande känslor, som uppväckas genom musiken.
Hvad odödligheten angår, så visar mig intet så tydligt hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
