Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kristliga monoteismen - I. Kristlig uppfattning af gudomen - 13. Försoningslidandet - 14. Trosbekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
visst, att intet mera djupgående störande af en ursprunglig harmoni
låter sig tänkas än det, som äger rum i synden, ty det är ett
störande i människans personliga förhållande till Gud själf. Det är då
ock en rimlig tanke, att allt annat störande uppväller ur detta djup
såsom ur sin källa, och åt denna tanke ger den i skriften gifna
uppenbarelsen sin bekräftelse.
Från synden kommer således, enligt skriftens mening, all
söndring, strid och disharmoni, därmed också allt lidande. Detta lidande
kan till sin art och natur ligga synden själf närmare eller fjärmare.
Närmare ligger väl i allmänhet själens lidande, eftersom synden själf
i själen har sin plats; men nära nog ligger äfven det kroppsliga
lidandet, dels till följd af den innerliga förbindelsen mellan kropp och
själ i allmänhet, dels särskildt därför, att lidandet, såsom en
förnimmelse af smärta, i likhet med alla förnimmelser är en själens sak,
ehuru det kan vara framkalladt af ett tillstånd i kroppen.
Emellertid skulle vi högligen missuppfatta saken, om vi antoge,
att ett lidande, vare sig Kristi lidande eller någon annans, blott
ge-norn att vara ett lidande af större eller mindre djup skulle vara
försonande. Vikten ligger icke blott därpå, att det lides, utan framför
allt därpå, huru det lides. Det måste komma i dagen, att lidandet
är icke blott en smärta utan äfven en frestelse, en frestelse till trots
eller till förtviflan, och denna frestelse måste öfvervinnas i ödmjuk
och förtröstansfull lydnad. Så bar Jesus lidandet; det hette i hans
mun: Fader, ske din vilje. Så skildrar ock profeten den lidande
Messias: Då han näpst och plågad vardt, lät han icke upp sin mun;
såsom ett lam, det till slaktningledes, och såsom ett får: det stilla
tiger för sin klippare och låter icke upp sin mun.
tir Vikners predikn.
14.
Trosbekännelse.
Det enda verkliga är Grud.
Materien är af Anden.
Tid, rum, kraft, lif, form, färg och ljud
är mått för mänskohanden,
är skuggan blott af Hans gestalt,
som var, som är, som blifver allt,
Det enda goda, tingens rot,
är Gud. Allt däremellan,
allt ondt, som står Ghids rike mot,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
