Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kristliga monoteismen - II. Bön och religiositet - 14. Törnekronan - 15. Aftonsång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Men Jesns lyfte sakta upp sin blick,
som fjärran till hans faders himmel gick.
Där såg han änglar och serafer alla
för mänskosonens anlet nederfalla.
Där åt hans panna flätades en krans,
den skönaste i alla himlar fanns,
en kungamantel åt hans axlar äfven
med världar fästa i den ljusa väfven.
Där såg han ock den skara, som nyss stod
med hån och gyckel kräfvande hans blod,
i bön och tårar vandra till hans möte
och han dem alla sluta i sitt sköte!
Då sänkte åter han sitt öga ned.
Hans anlet sken af of ver jordisk fred.
Då hviskade hans läppar, som nyss domnat:
"O, Fader, Fader, låt det bli fullkomnadt!"
E. Evers.
15.
Aftonsång.
Sol går ned,
dag går med,
vågor dö
långt i sjö.
Skuggan växer lång på heden,
daggen faller våt på sveden.
Gå, mitt barn, till hvila nu,
sof hos goda änglar du!
Sof, älskade,
sorglöst lyckliga
ljufva barn!
Bed! Bed!
Bed för dem, hvilkas sol går ned!
Sol är släckt,
aftonfläkt,
mild och sval,
går i dal.
Nattens bleka måne stafvar
plånad skrift på fäders grafvar;
himlen står i stjärneskrud.
Lofvad vare Herren Gud!
Vaka, sökande,
sorgset längtande
Ande du!
Bed! Bed!
Bed om en sol, som ej går ned!
Z. Topelius, Ljung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
