Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - C) Den nyare filosofien - 8. Sedelagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
undanflykt draga mig ur en närvarande förlägenhet, utan att man
måste väl öfverlägga, om icke af denna lögn sedermera mycket större
•olägenhet kan framkomma än den; från hvilken jag för tillfället
befriar mig, och då följderna, trots all min förmenta slughet, icke så
lätt kunna förutses, att icke ett en gång förloradt förtroende kunde
vara mig mera till men än allt det onda, jag tänkte undvika —om
•det icke vore klokare att i detta hänseende handla efter en allmän
maxim och göra till sin vana att icke lofva något, som man ej
ämnar hålla. Men det synes mig här snart tydligt, att en sådan maxim
dock alltid medför sorgliga följder. Nu är det dock något helt
an-oat att vara sanningsenlig af plikt än af fruktan för skadliga följder,
i det i förra fallet handlingens begrepp icke för sig själf innehåller en
lag för mig, i senare fallet jag först måste se mig omkring åt
andra håll, hvilka verkningar för mig må vara förbundna med denna
handling. Ty om jag afviker från pliktens grundsats, så är detta
helt visst illa. Men om jag afviker från min klokhets regel, så
kan detta vara mig mången gång mycket fördelaktigt, fastän det
är helt visst mycket säkrare att förblifva vid den. För att
emellertid på kortare och säkrare sätt undervisa mig själf med afseende på
uppgiften, huruvida det är rätt att gifva ett lögnaktigt löfte, så rnå
jag fråga mig själf: Skulle jag väl vara nöjd med, att mina grundsatser
{att genorn ett osant löfte draga mig ur en förlägenhet) gällde
såsom allmän lag (såväl för mig som andra)? Och skulle jag väl
kunna säga till mig: Hvar och en må göra ett falskt löfte, då han
kommer i en förlägenhet, hvarur han icke på annat sätt kan draga
sig. Då blir jag snart varse, att jag visserligen kan tycka om
lögnen, men icke att den blir allmän lag. Ty enligt en sådan lag
skulle det icke kunna gifvas några löften alls, emedan det vore
onyttigt att för andra angifva min vilja med afseende på tillkommande
handlingar, hvilka dock icke skulle tro, hvad jag uppgifver, eller, orn
de gjorde det af förhastande, snart skulle betala mig med samma
mynt, hvadan min maxim måste tillintetgöra sig själf, så snart den
upphöjdes till allmän lag.
Hvad jag alltså har att göra, på det min vilja må vara god,
därtill behöfver jag ej använda någon större skarpsinnighet. Oerfaren
om världens lopp, ur stånd, att kunna vara beredd på alla handel*
ser, fråge jag mig själf: Yill du att din maxim äfven blir en
allmän lag? Om icke, så är den förkastlig, och detta visserligen icke
för den skada, som därigenom möjligen kan uppstå för dig eller
andra, utan emedan den icke kan passa som princip i en möjligen
allmän lagstiftning .. .
Kant. Grrundlegung sur Meiapliysik der Sitten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
