Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - III. Den teologiska moralen - C) Den kristna moralen - 12. Om goda gärningar - 13. Botfärdighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
12.
Orn goda gärningar.
Jag suckar och hjärteligen klagar, så ofta jag därpå tänker, huru
illa de flesta lutheraner förstå Luthers lära, huru illa de förstå, hvad
tron är på Frälsaren Herren Jesus Kristus, menande, med det de med
sinnet och minnet fatta och med munnen bekänna, att de genom
tron allena på Kristus skola salige varda, så skall ock tron vara
allena; och likasom hålla för en katolsk och villfarande lära: drifva,
öfva och bevisa trons frukter, goda gärningar. Och så tro och så
lefva de flesta, bättra’t Gud! Gå de i kyrka och på sina vissa tider
om året till Herrans nattvard och därjämte lefva i allehanda syndiga
köttsens gärningar — ingen nöd: sola fides, stortron skall allt göra’t.
Ingen skall säga dem annat än de äro goda lutheraner och kristne
samt blifva utan någon gensaga saliga. Ack min Gud! du, som
uppväckte och utrustade Lutherum med din frimodighets anda att
igen-föra den kristliga läran om trona, uppväck ock en Lutherum, som
med lika frimodighet och välsignadt eftertryck förer igen ett kristligt
lefverne!
Jesper Svedberg, efter Schucks Svensk Litter. Historia. 1.
13.
Botfärdighet.
(Huru den hel. Augustinus blef kristen.)
Så kränk var jag nu och så kvaldes jag, under det att jag mer
än någonsin förut hårdt dömde mig själf samt vred och vände mig
i min boja, ända till dess att den slutligen skulle helt och hållet
brista. Detta var väl nu redan nära nog gjordt, och blott helt litet
återstod, som ännu höll mig fast, men så litet det var, höll det mig
dock ännu fast. Du, Herre, trängde då in uti det doldaste djupet af
mitt hjärta visserligen med barmhärtighet, men dock med en sträng
barmhärtighet. Ty Du dref mig med en dubbel gissel, med både
fruktans och blygselns att låta mig förlamas i min ansträngning och
därigenom hindras att helt och hållet slita det lilla och obetydliga,
hvarmed min boja ännu höll tillsammans, så att jag icke måtte lämna
det tid att åter sluta ihop och ännu hårdare binda mig. Redan sade
jag till mig själf: "det skall strax vara gjordt", och med detsamma
grep jag mig åter an att fullborda min befrielse. I det närmaste
var jag ock nu därmed färdig, men likväl endast i det närmaste, och
således var jag dock därmed ännu icke färdig. Yäl föll jag icke
tillbaka i min gamla dåsighet, utan jag fortsatte min ansträngning. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
