Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - III. Den teologiska moralen - C) Den kristna moralen - 13. Botfärdighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
just som jag var på punkten att lyckas däruti, så stannade jag för
att hämta andan. Därpå grep jag mig åter an och åter var jag på
samma punkt. Åter tog jag i och slet på min boja, men dock nu
iitet svagare än förut, och således var nu med allt detta mitt arbete
icke rnera vunnet, än om det aldrig varit gjordt. Jag tvekade
nämligen emellan att dö ifrån döden och att lefva för lifvet. Väl hade
tiu uti mig det sämre, som jag smakat, än mindre kraft, än det goda,
som jag ännu icke pröfvat, men ju närmare själfva det ögonblicket
nalkades, då jag skulle blifva en annan, än jag förut varit, desto
större var den fruktan, som detta hos mig injagade. Dock dref det
mig icke tillbaka eller vände mig bort ifrån min ansträngning, men
det hämmade och förlamade densamma. Mina gamla vänner,
pjol-ren och fåfängligheterna, höllo mig fast och ryckte mig i mitt kötts
mantel, och sade helt tyst, men knotande: "Hvad tänker du på?
Vill du öfvergifva oss? Skole vi då ifrån detta ögonblick skiljas ifrån
-dig och icke mera vara med dig allt framgent och ända in i
evigheten? Skall då ifrån denna stunden och allt framgent det eller det
icke mera vara dig tillåtet?" Och huru mycket lade de icke in i det
ordet: "det eller det!" O! min Gud, huru mycket lade de där icke
in! Må Du i Din barmhärtighet vända bort därifrån Din tjänares
«jäl! Hvilka orenligheter, hvilka skändligheter! Dock gaf jag nu
icke akt på ens hälften af hvad de sade. De gingo ock icke rakt
«emot mig och helt öppet tillkännagåfvo sitt ogillande, utan de
likasom framhviskade det bakom min rygg och ryckte mig i manteln
för att förmå mig att se mig tillbaka under det att jag nu gick bort
ifrån dem. Dock uppehöllo de mig, så att jag tveksamt dröjde att
slita mig lös ifrån dem och taga det afgörande steget öfver gränsen
till det område, dit jag var kallad, under det att ock tillika den
väldiga vanan till mig sade: "tror du verkligen att du kan taga detta
-steg och därmed skilja dig från dessa dina gamla förtrogna?" Dock
förde hon nu redan denna talan helt ljumt och vanmäktigt. Ty från
-det håll dit jag, ehuru hissnande att taga det sista och afgörande
steget, nu vände mig, där visade sig för mina blickar den rena
tulc-tigheten uti hela sin värdighet. Hon var leende, men icke
utsväfvande glad. För *att emottaga och omfamna mig, räckte hon emot
mig sina heliga händer, fulla af otaliga göda efterdömen. De visade
på barn af båda könen, på ungdom och alla åldrar, på värdiga enkor
•och bedagade jungfrur. Uti alla dessa efterdömen var hon själf, denna
tuldighct, en ingalunda ofruktsam, utan en rikeligen fruktsam moder,
som med Dig, Herre, hade många barn, nämligen de himmelska
fröjderna. Hon log emot mig med ett gäckande men uppmuntrande löje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
