Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - III. Den teologiska moralen - C) Den kristna moralen - 13. Botfärdighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
såsom ville hon säga: "Du skulle icke kunna, hvad dessa män, hvad
•dessa kvinnor kunnat? Menar du då väl, att de kunnat af egen och
icke i sin Guds och Herres kraft? Det är ju Han, deras Herre och
’Gud, som har gifvit dem åt mig. Hvi litar du då längre på att vara
ståndande uti dig själf? Så är du ju dock ingalunda ståndande.
Kasta dig då i Herrens famn. Frukta icke att Han vacklar och viker
undan dig, så att du faller. Kasta dig då tryggt i armarna på
Honom. Han skall emottaga dig och göra dig helbregda." Och jag
blygdes nu öfvermåttan, att jag ännu lyssnade till de pjollrande
få-fängligheternas mummel, och stod där ännu tvehågsen och
obeslutsam. Det var nu åter, som skulle hon hafva sagt: "Stoppa dina
•öron till, för dessa orena dina lemmar på jorden, att de må varda
kraftlösa. Väl lofva de dig fröjder, men ingalunda sådana, som
Herrens, din Guds ord dig lofvar."
Denna striden i mitt hjärta var en strid af mig själf och mot
mig själf allena. Men Alypius satt vid min sida och afvaktade under
tystnad, hvad slutet månde blifva på denna ovanliga sinnesrörelse.
Men då den allvarliga betraktelsen hade ur mitt väsendes dolda
djup framdragit och samlat ihop för min andes blickar hela mitt
förfärande elände, så utbröt inom mig en häftig storm, som upplöste sig
i en ström af tårar. För att nu låta dem jämte min jämmer fritt
få utgjuta sig, steg jag upp och skilde mig ifrån Alypius. Ty
ensamheten erbjöd mig en mera passande lägenhet att fritt få afbörda
mig dessa tårar. Således aflägsnade jag mig så långt ifrån min vän,
att icke en gång hans närvaro skulle besvära mig. Han förmärkte
ock, huru det var med mig, ty jag förmodar, att då jag talade till
honom, min röst förrådde, huru hon redan var af gråten likasom
kväfd. Därföre, då jag nu uppsteg och aflägsnade mig, blef han kvar,
där vi setat, högeligen häpen och bestört. Utan att veta, hvad jag
•gjorde, kastade jag mig ned under ett fikonträd, gaf där fritt lopp åt
mina tårar och så utflöt från mina ögons källor ett för Dig
välbe-hageligt offer. Mycket talade jag då till Dig af följande innehåll, om
ock icke med just dessa ord: "Pierre, huru länge vill Du så all
Ungs vred vara? TänJc icke uppå mina förra missgerningar". Jag
kände mig nämligen vara af dem fasthållen. — Så upphäfde jag
då dessa höga jämmerrop: "Huru länge? Huru länge? I morgon,
— och åter i morgon! Hvarföre icke genast ett slut på min skam?"
Sådant yttrade jag och gret bittra tårar ur mitt nu så alldeles
förkrossade hjerta. Se! då får jag plötsligen från ett angränsande hus,
såsom af barnaröster, — om gossars eller flickors vet jag icke, —
Från Kunskapens Träd. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
