Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världen och människan - I. Människans natur och mål - 2. Människans makt och vanmakt - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379 .
2.
Människans makt och vanmakt.
Världen är full af underverk,
underbarast är mänskan dock.
Hän utöfver det dunkla haf
färdas hon under stormig vind,
uppå den slukande svallvåg,
sin stråt fullföljande;
och jorden, den bland gudar högsta,
jorden, den eviga, aldrig förtröttade,
skär hon med hvälfvande plogarna årligen,
vänder den med fålars släkt.
Flygtiga fåglars stamart
och skogens skaror af villebråd
bort han släpar, i snarans garn
fångna, sjöarnas yngel i
till fisknät slingade trådar,
den mångf or slagna man.
Med konst han kufvar markens
bergkringströfvande rofdjur. Under det halsarna
fängslande ök tätmaniga fålen han
bringar jämte otamd bergtjur.
Och språket och tankarnes flykt
och sedernas hyfsade skick
han lärde sig, lärde sig ock att undgå
den icke gästbara köldens
frost- och regndigra skott.
Allberedd,
han aldrig rådlös nalkas det,
som förestår. Haides blott —
aldrig skall han undgå den.
Men hårda plågors undanflykt
dock han uttänkt.
Sophokles, Antigone, öfv. af P. J. Emanuelsson.
3.
Hvad är människan? En stackars själ, som måste släpa
omkring med ett lik.
Epiktet, Handlok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
