Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världen och människan - I. Människans natur och mål - 12. Själfbetraktelse (af Schleiermacher) - 13. Själens oro - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
öfverenstämmelse i det enskilda så gripit mig, att jag bedragit mig
i afseende på skiljaktigheten i det djupaste inre. Sorg och glädje
och hvad världen eljest betecknar som väl och ve, skola vara mig
lika välkomna, därför att hvardera på egendomligt sätt uppenbarar
mig mitt väsens förhållande. Och om jag endast ernår detta, hvad
frågar jag då efter att vara lycklig?
Sch leierm a ch er, Monologer.
13.
Själens oro.
Människorna hafva en hemlig instinkt, som drifver dem att
söka förströelse och sysselsättning utom sig, och denna instinkt har
sin grund i deras ständiga känsla af elände. Likaså verkar inom
dem äfven en annan dunkel instinkt, som utgör en återstod af
människans ursprungliga höghet, och som säger dem, att lyckan blott
finnes i friden och icke i oron. Ur dessa två stridiga instinkter
uppväxer hos dem en obestämd längtan, som de ej kunna göra sig reda
för, men som drifver dem att just medels oron söka lugnet samt att
inbilla sig; att den tillfredsställelse de icke äga skall komma, och
att segern öfver vissa hinder, som för tillfället ligga i deras väg,
skall öppna dem porten till frid och rö.
Så förgår hela lifvet. Man söker lugnet genom att kämpa mot
vissa hinder. Och har man omsider öfvervunnit dessa, så blir det
eftersträfvade lugnet — outhärdligt. Ty antingen tänker rnan på
de lidanden, som äro för handen, eller på dem, som hota att komma.
Och äfven om man på alla håll såge sig fullt betryggad, skulle
ovilkorligen en känsla af leda uppstiga ur hjärtats eget djup och fylla
sinnet med sitt gift.
Pascal, Tankar.
14.
Ingenting är mer ägnadt att föra till en grundlig kunskap om
människornas elände, än en betraktelse öfver den verkliga orsaken
till den beständiga oro, hvari de tillbringa sitt lif.
Själen är inhyst i kroppen för att där vistas en kort tid.
Människan vet, att vistelsen på jorden blott är en öfvergång, en
förberedelse till en evig resa, och att hon endast har sin korta lifstid till
denna förberedelse. Naturbehofven uppsluka en dryg del af denna
tid. Hon har alltså blott en ringa del däraf kvar, som hon kan
förfoga öfver. Men denna ringa återstod besvärar henne och oroar
henne så, att hon endast tänker på att befria sig ifrån den. Det är
Från Kunskapens Träd. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
