- Project Runeberg -  Från kunskapens träd /
391

(1897) [MARC] Author: Edvard Evers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världen och människan - II. Släktet och samhället - B) Uppfostran - 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

391
odlingen oafbrutet fortsätter sig från släkte till släkte. Äfven den
enskilda människans uppfostran kan blott sägas vara slutad med
lifvet. Friheten bildar sig blott vid frihet, som ljus blott tändes vid
ljuset; och en människas hela lefnad är ej annat än sträfvandet att
i striden af viljor också bibehålla sin, att inskränka andras frihet för
sin egen skull och sin egen för andras skull, och att i detta slags
kamp försvara sig för otillbörligt inbrott, eller, hvad man kallar,
upprätthålla sin karaktär.
Men egentligen är uppfostran blott därigenom möjlig att
människan är sinnlig innan hon blir förnuftig, och att hon därföre måste
stå under förrnyndareskapet af en annans förnuft till dess hennes
eget utvecklar sig. Innan hon får vilja har hon begär. Hvad bör
då uppfostran göra därvid? Skall hon förhindra att ej begären
behärska barnet? Det kan hon ej; och om hon kunde, borde hon ej vilja
det. Äfven sinnlighetens friska utveckling hör till den fullständiga
människan, och under onödigt tvång och ständigt öfverhängande
stränghet förvissnar den glada oskulden. Likväl är allmänna lagen den,
att sinligheten skall stå under förnuftets lydnad. Men medvetandet
af eget förnuft har ju ej barnet? Kanske det dock äger en aning orn
ett förnuft utom sig. Äfven i sin första knopp skiljer sig
mänskligheten från djuret, redan i den barnsliga sinnligheten ligger en dunkel
ljusning af den förnuftiga naturen; och, om ej så vore, huru skulle
den någonsin kunna utveckla sig? Ty förnuft kan man ej utifrån
ingifva någon varelse. Barnet anser sig naturligtvis utgöra ett med
föräldrarne. Det är med dem förenadt ej blott genom behofvet och
det fysiska beroendet, som det hvarje ögonblick erfar; det känner för
dem äfven kärlek och ett slags instinklik aktning, som yttrar sig i
öfverlåtande, undergifvenhet, lydnad. Denna otvungna lydnad är hos
barnet den första ljusningen af en högre natur; i den ligger den
första dunkla aningen om detta högres herravälde, och den oskyldiga
varelsen, som med gränslöst förtroende blickar opp från sin faders
knä, hyllar redan ovetande förnuftets majestät. Det är dess
representanter som föräldrarne äro för barnet. Sinnligheten behärskar
barnet och kan ej undgå att göra det; men den första läxa af förnuft
som man kan gifva det (och det äger en förundransvärd
skarpsinnighet i detta fall) är att det alltid ser: att dess begär ej behärska
föräldrarne. Men då själfva förtjänsten och det enda förnuftiga i
lydnaden är att den yttrar sig otvunget, så följer af sig själft att
man så mycket som möjligt bör undvika att utkräfva den med tvång,
minst genom egenmäktiga bestraffningar, och framför allt ej i vrede.
Ali tygellös passion förnedrar, och barnet som, likt alla svaga varel-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 23:18:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/evers/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free