- Project Runeberg -  Från kunskapens träd /
392

(1897) [MARC] Author: Edvard Evers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världen och människan - II. Släktet och samhället - B) Uppfostran - 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

392
ser, af naturen fått till sitt försvar en instinktartad slughet, underlåter
aldrig att draga fördel af en sådan förnedring hos sina behärskare.
Men om begäret yttrar sig i vanart och skada, huru skall tvånget
undvikas? Det kan ej undvikas; men huru det skall utöfvas, det lär
oss naturen själf, som sätter en gräns för allt begär i den inskränkta
förmågan att uppfylla det. Om barnets begärelser vilja härska öfver
andra, låt det blott känna sin egen vanmakt, därigenom att man
behandlar dess anspråk med likgiltighet! Om det missbrukar någonting,
låt det få umbära det! Det lyder då ej egenmäktiga befallningar, som
det ej begriper och likväl vet att gäcka, det lyder naturen, det lyder
den samma nödvändighet, i hvars stränga skola det under hela sin
lefnad ändå skall tuktas och som obevekligt sätter en gräns för
begärelsernas omåttlighet i människans inskränkta krafter att uppfylla
dem. Då ingen varelse är mer beroende än ett barn, så är också
ingenting lättare än att kufva dess okynne genom den på ögonblicket
inträdande erfarenheten af dess verkliga oförmåga. Ingenting är för
det barnsliga förståndet klarare än att det, hvarmed man felat,
därmed skall man också straffad varda. Det kufvar härigenom verkligen
sig själft och brytes ej af egenmäktiga och barbariska straff, det
handlar ej blindt efter främmande reglor, det ledes redan af egen
erfarenhet. Att styra och rikta denna erfarenhet så att den likväl aldrig
upphör att vara barnets egen, det är uppfostrarens stora och svåra
konst. Lik den gudomliga försyn, som tillbedd men osynlig vakar
öfver människors öden, lämnar dem sin frihet, men leder deras
gärningar till det sanna goda, som han allena känner; sådan bör äfven
en fars omsorg — en svag liknelse af den gudomliga visheten — vara
öfver sitt barn; för hvars oskyldiga sinne ännu ingen annan
skyddsgud finnes. Han bör aldrig glömma att föräldramakten är förnuftets
egen; han bör äfven aldrig förgäta att det är till förnuft som
föremålen för hans ömhet skola uppfostras, och att frihet är förnuftets
element. Men han skall då icke heller genom någon klemighet
af-hållas från att låta barnets begär tidigt underkasta sig den
oblidke-liga nödvändighetens lag, som det ändå förr eller senare skall erfara,
— under det att känslan af hans ömhet försäkrar det späda sinnet,
att allt är gjordt för dess eget bästa, och det i en mors vårdande
kärlek har en förebild af den huldhet hvarmed naturen kan förljufva
själfva nödvändigheten, ersätta umbärandet och låta hoppets stråle
spegla sig i själfva tåren. Människan växer aldrig ifrån dessa bilder
af den unga inbillningskraften. I grafvens som i vaggans grannskap
åkallar hon en högre makts beskydd under en faders vördade namn,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 23:18:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/evers/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free