Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - II. Viljans frihet - 5. Fyra bevis för viljans frihet - 6. Själfkänslan af den sedliga friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
vändiga valet att antingen förneka tillvaron af den personliga,
oändliga, heliga guden eller att göra honom till upphof af alla
nidingsverk i världen. I sanning upprörande och himmelsskriande äro de
förbrytelser, om hvilka nästan hvarje sida i världshistorien berättar.
Hvem är nu enligt determinismen upphofvet till dessa ogärningar?
Icke människan. Ty hon gör blott, hvad hon icke kan låta bli.
Alltså den, som föreskrifvit denna värld dess lagar.
4. Fjärde beviset. Det sista beviset för viljans frihet hämta
vi från viljans beskaffenhet och dess förhållande till förståndet.
Den fria viljeakten är icke fullkomligt förutsättningslös. Den
förutsätter icke blott viljan eller förmågan att vilja, utan äfven, att
förståndet framhåller för viljan något godt. Dock är det icke
kunskapen såsom sådan, som lockar viljan till handling, utan godheten
af det jag uppfattadt. Om förståndet nu med full klarhet inser, att
ett ting är absolut eftersträfvansvärdt under alla förhållanden och
oumbärligt för viljan till hennes fullkomliga tillfredsställande, så måste
viljan nödvändigt finna behag till detsamma.
Men de ting, som förståndet här nere på jorden känner, äro
icke af detta slag, utan de äro inskränkta och därför i visst afseende
visserligen goda och eftersträfvansvärda, men å andra sidan icke. Så
inser man, att det är skönt och berömvärdt, att förlåta en liden
oförrätt, att ädelmodigt viga sig åt sina medmänniskors eller
fosterlandets tjänst, men man inser också tillika de offer och besvärligheter,
som därmed äro förbundna. Eller en jordisk njutning lockar oss
förföriskt med sin sirensång, men genast inse vi det skymfliga i
sinneslustan och förnimma det manande samvetets stämma. Drager oss
sålunda å ena sidan det angenäma i en handling, så stöter det onda os»
å andra sidan bort. På så sätt står viljan såsom Herkules vid
skiljovägen, han drages åt båda hållen. Allt för ofta välja vi, tyvärr, i
denna strid i stället för dygden, som synes oss såsom det högre
goda, den förbjudna lusten, den ögonblickliga fördelen.
Detta sista exempel bevisar äfven, att det icke är nödvändigt för
viljan att alltid välja det, som förståndet erkänner såsom det bästa
och högsta, utan att hon rätt ofta till förmån för lidelserna
föredrager det sämre framför det bättre.
P. Cathrein, S. L Moralphilosophie. I.
6.
Själfkänslan af den sedliga friheten.
Är det sannt, att vi alla vandra här på jorden beroende samt
ovissa om friheten; att en tät slöja döljer för människan, hvad hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
