Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - II. Viljans frihet - 6. Själfkänslan af den sedliga friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
skall blifva; och att ödets blinda makt eller kanske den högre
försynens kalla godtycke — båda gälla för mig lika i detta
afseende — leker med våra beslut liksom med våra önskningar? Jå,
visserligen, om beslut blott äro önskningar, så är människan en
lekboll för slumpen! Orn hon blott vet att finna sig själf i växlingen
af flyktiga känslor och enskilda tankar, sådana verkligheten
frambringar dem; om hon hela sitt lif är upptagen af det ovissa ägandet af
yttre föremål, af den svindlande betraktelsen af den eviga hvirfvel, i
hvilken äfven hon rör sig med detta varande och ägande, samt
aldrig tränger djupare in i sitt eget väsen; om hon ledes än af denna,
än af en annan enskild känsla, alltjämt ser blott det enskilda och
yttre och vill fullfölja och äga det, såsom ögonblickets känsla bjuder
henne, — då kan ödet fiendtligt beröfva henne, hvad hon begär och
leka med hennes beslut, som förtjäna att vara en lek; då må hon
klaga öfver ovisshet, ty intet står fast för henne; då synes henne
såsom en tät slöja hennes egen blindhet, — och dunkelt måste det
väl vara, där icke frihetens ljus synes -; då måste hon sannerligen,
fastän förgäfves, — emedan hon tror i båda fallen hvad icke kan
tänkas, — anstränga sig att få veta, om denna växling, som
behärskar henne, beror af en vilja öfver alla viljor eller är den känslolösa
verkan af många sammanträffande krafter. Ty det måste gripa
människan förskräckligt, då hon alltjämt kommer därhän att fatta sig
själf, om hvarje ljusstråle som faller i den oändliga förvirringen,
visar henne allt klarare, att hon icke är något fritt väsen, endast en
kugge i ett stort hjul, som i evig kretsrörelse rör henne och allt.
Blott förhoppning, alltjämt i strid mot all erfarenhet, allt medvetande,
förnyad förhoppning om en lycklig förändring eller ett slutligt
förbarmande, måste vara hennes enda stöd.
Välkommen och åter välkommen till mig i hvarje ögonblick,
då jag ser slafvarne darra, du kära frihetsmedvetande! Det klara
medvetandets härliga hvila, hvarmed jag gladt hälsar framtiden, väl
vetande, hvad den är och hvad den bringar med sig, min fria
egendom, icke min härskarinna. Hon döljer intet för mig. Hon närmar
sig utan anspråk på maktfullkomnad. Blott gudarne, de uppdiktade,
behärskar ett öde, emedan de i sig själfva icke hafva något att
uträtta, samt de sämsta af de dödliga, emedan de icke af sig själfva
vilja verka något, men icke den människa, som riktar sin
verksamhet på sig själf, såsom det höfves henne. Hvar är gränsen då för
min] kraft, hvar började då det fruktansvärda främmande området?
Omöjlighet för mig ligger blott i det, som är uteslutet genom
frihetens hos mig ursprungliga handling genom hennes förmälning med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
