Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - IV. Determinism - 14. Människans behof vederlägger determinismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
under bördorna, tillflykt bland kvalen, betrycket och de tunga
bekymren: hvar få vi allt detta, utom i Jesu lära, med trons enfald
tillämpad på oss själfva? Då vittnar sanningens Anda, att vi hafva
en himmelsk Fader, utom hvars vilja ej ett hår faller af vårt
hufvud, på hvars händer vi och våra dagar och våra öden äro tecknade,
och som, äfven då han pålägger korset, endast åsyftar vårt väl,
förstår det bättre än vi, och låter, i sinom tid, välsignelsens frukt mogna
på den mark, som plöjdes af vedermödan och vattnades af tårarna.
Yårt hjärta behöfver mod för det tillkommande, trygghet mot osäkra
skiften, förtröstan och hopp för ouppgångna dagar: hvar få vi allt
detta, utom i Jesu lära, med trons enfald tillämpad på oss själfva?
Då vittnar Sanningens Anda, att vi hafva en Fader i himmelen,
hvars godhet är hvarje morgon ny, hvars barmhärtighet varar från
släkte till släkte, och som, den samme i morgon, som Han var i
går och är i dag, skall, där vi se idel mörker, ännu låta sitt ljus
uppgå, — skall, där alla andra stöd bortfalla, ännu lika mildrik stödja
sina sviktande barn, och, där människor ej höra, ej hjälpa, ännu
höra hvad de gudfruktiga begära och hjälpa dem och låta allt tjäna
dem till det bästa, som honom älska. Visserligen skola vi ofta finna
Herrens vägar obegripliga, och mången gång försagde erfara, att
Hans tankar icke äro våra tankar; men, rubbades den stora
ordningen efter våra enskilda, olikartade önskningar, hvad blefve då
lagarna för naturen, och visheten hos naturens Herre? Det är nog,
att Han råder och att ingen suck är förlorad, som till Honom
uppstiger från ett kännande bröst. Du vet det, fromme kristen, som
böjer dig lydig och lugn för hans heliga bud! Din förädling är det
första Han söker; din sällhet måste vara ett sednare, ty den är
påföljden; men äfven denna är lika säker, när tiden därtill är inne.
Du frågar då ej, knotande i sorgedagen, hvarföre du lider? lika litet
som du frågar i glädjedagen: hvarföre du är lycklig? ty du väntar
icke här det fullständiga svaret. Men när dina böjelser renas, ditt
sinne alltmera lyftes öfver jorden, och du, tryggad till den Eviges
både kärlek och rättfärdighet, kan bland alla hvälfningar säga:
likväl blifver jag vid dig, Herre! Om mig än kropp och själ
försmak-tade, är du dock. Gud! alltid mitt hjärtas tröst och min del: då
har du ju redan en del af svaret och kan tillfredsställd och tålig
vänta på det återstående, som så snart kommer; då känner du ju
redan, i ett pröfvadt, undergifvet, öfver tviflen upphöjdt hjärta, att
Herrens vittnesbörd är visst och gör de enfaldiga visa.
Wallin, Eeligicmstal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
