- Project Runeberg -  Från kunskapens träd /
460

(1897) [MARC] Author: Edvard Evers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - I. Lifvets ofullkomlighet och lidande - B) Fysiskt och moraliskt ondt. Synd. Lidande - 12. Förtviflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

460
Så stigen uppåt då, mot himlens altar stigen,
I suckar utan tal, I kval, som stilla tigen,
I tårar, jämmerbrus!
Stig upp, allt jordens blod, eländets alla vågor,
stig upp, du grafvens röst, du bön ur martyrlågor,
till ödets stumma hus!
Brist ut, o jord, brist ut, och himmel, afgrund, svaren,
I, som åt dödens svalg ej edra offer spåren!
I blanden nu er kor!
Gren hvarje väsen röst, gen hvarje strå eri tunga,
att hela skapelsen sitt tysta kval må sjunga
i klagan ändlöst stor.
Se’n världen först rann upp ur evighetens tystnad,
och löste sig från dig att följa egen lystnad —•
säg hvad ditt öga ser?
Ät ondskans blinda våld är stoftet öfverlämnadt,
allt kött är kval och lif, åt saligheten ämnadt,
förintelse blott ber.
Uti titanisk kamp världselementen rasa,
och öfver spillrorna af glans och makt och fasa
har tiden byggt sin thron.
Med girig blick på lur står döden och betraktar
det späda barn som föds och på dess pulsar aktar
och hvässar hotfullt klon.
Den milda dyden af det kalla hån bespottas
och sanning hopplöst med den djärfva lögnen brottas
och frihet sägs i bann.
Ej offer finns så stort åt denna världens gudar,
att det ej villigt ges af krigets vapenskrudar
mot rättvis sak och sann.
Ty tapperheten mer än Gud i striden gäller,
en Kato måste dö och Platon modet fäller,
och Brutus utan svek,
som högre aktar dygd än makt och kungariken,,
utbrista hörs till sist, på lifvets tro besviken,
att dygd är bara lek!
O, höga sol, som lyst uppå all vedermöda,
skall du ej dagar se, som inga sorger föda,
då inga törnen gro.
I sorgebarn på jord, I lifvets offer arma,
ej kvalet somna skall, ej plågan sig förbarma
— förgäfves är er tro —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 23:18:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/evers/0468.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free