Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - I. Lifvets ofullkomlighet och lidande - C) Synder och laster - a) Några olika slag af synder - 1. Själfviskhet - 2. Egenkärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
icke viljan; synden är tankens förvillelse, men är ingalunda tanken
själf; synden är oordentligheten i våra böjelser, men är ingalunda
förmågan att älska. Och denna afvikelse, denna förvändhet är icke
Guds verk, utan skapelsens sorgliga skapelse. Hela vår varelse är
gjord för det himmelska lifvet, men måste afklädas den själfviskhet,
som är syndens rot. Yi måste afstå från detta jag, medelpunkten i
vårt lif, den lilla gud, åt hvilken vi uppfört ett altare inför den
lefvande Guden. Vi måste träda in i den gemensamme Fadrens
rådslut, älska oss själfva såsom en medlem i den stora familjen, med
samma kärlek hvarmed vi älska alla andra, vi måste känna, att all
själfvisk glädje är ett ondt, att vår sällhet måste bestå i allas
sällhet,, Vi måste kullslå alla de murar, som högmodet uppreser, vi
måste fatta, att i de eviga boningarna skola vi möta, om vi finnas
värdiga att inträda i dem, den minsta, den mest föraktade, den
föraktligaste af alla våra likar, om han hör Guds kallelse, äfven om det
ej skett förr än i den elfte timman. Jag vet väl, att denna tanke
har understundom något motbjudande för vårt hjärta. Jag vet väl,
att det kan finnas mången bland våra medmänniskor, om hvilken vi
äro frestadev att säga: med honom vilja vi icke veta af något
paradis! Men, om genom en sorglig försynens skickelse denna föraktade
bland de föraktade, denne föraktlige bland de föraktlige vore er
broder, er fader, ert barn, skullen I då resa er mot det domslut, som
skänkte honom nåd och barmhärtighet? Gören då åt andra, hvad I
viljen, att man skall göra eder!
Naville: Det eviga lifvet.
2.
Egenkärlek.
Det karakteristiska hos egenkärleken och det naturliga jaget är
att icke älska någon annan än sig själf, utan endast taga hänsyn
till egna fördelar. Men hvad är att göra? Vi kunna icke hindra
detta vårt så älskade jag från att vara fullt af fel och brister. Vi
vilja vara stora, och vi finna oss små; vi vilja vara lyckliga, och vi
känna oss olyckliga; vi vilja vara fullkomliga, och vi se oss fulla af
brister; vi vilja vara föremål för människornas beundran och kärlek,
och vi finna, att våra fel äro värda endast afsky och förakt.
Den förvirring, hvari vi härigenom råka, framkallar hos oss
den orättvisaste och brottsligaste lidelse, som det är möjligt att tänka
sig,, Vi fatta ett dödligt hat mot denna sanning, som bestraffar oss
och ofverbevisar .oss om våra fel. Vi skulle vilja tillintetgöra henne.
Men då det icke är oss möjligt att fördärfva henne till hennes eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
