Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - I. Lifvets ofullkomlighet och lidande - C) Synder och laster - a) Några olika slag af synder - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
mod jämförligt med det som Stoikerne ådagalade, då de läto den
vise med sin tomma vilja uppträda inom en högre sfer och inom
densamma i hvarje handling göra det goda och tillika, när han
handlade inom människans gifna verksamhefssfer göra allting rätt, fastän
därigenom intet i egentlig mening rätt skulle finnas.
I sinnets ädelhet och syftets höghet stå Kant och Fichte icke
efter Stoikerna. Från det fel, som var mest oskiljaktigt från
Stoi-cismen, nämligen högmodet, kunna de svårligen frikännas. Men
äfven hos dem är högmodet bundet och begränsadt af högre makter
och renare intressen. Dess tillvaro hos dem och framför allt hos
Kant, sedelärans store reformator, bevisar, att i deras ställning låg
något, som gjorde det svårt att undvika. Svårigheten är i det
afseendet densamma, som för Stoikerne, att det hos båda är en vilja,
som är tom på innehåll och söker det goda, men icke kan finna det
därföre, att allt hvad hon finner utom sig är ondt, och därföre, att
hon kastad tillbaka på sig själf inom sig icke finner något.
Svårigheten skall alltjämt kvarstå, så länge man sätter en abstrakt och
innehållslös vilja såsom princip för människans praktiska lif. Till
någon form af högmod skall ock viljan frestas, om hon icke kan
finna ett verkligt godt, som är rent och fullkomligt. Ett sådant
godt kan hon icke finna i något lägre och opersonligt. Allt
opersonligt är lägre än viljan, och hon böjer sig icke för detsamma utan
att orenas. Det fullkomliga, andliga, förnuftiga och personliga
väsendet är däremot icke nsfgot för viljans renhet hinderligt eller för
hennes fullkomlighet inskränkande. Tvärtom. Människans vilja är
icke i sig själf nog ren. Hon behöfver renas under inflytandet af
det fullkomliga personliga väsendet därigenom, att detta såsom
viljans bestämningsgrund, lag och ändamål är i henne närvarande och
hos henne verksamt till hennes omvändelse och helgelse. Men
praktisk princip för sitt eget lif är viljan i den meningen, att hon icke
kan vara god utan att själf vilja det goda, ty för henne är det att
vara ingenting annat än det att vilja. Ehuru Kant och Fichte i
många afseenden stå högre än Stoikerna, äro de dock med afseende
på det religiösa innehåll, som de kunde gifva åt den sedliga viljan,
fattigare än Stoikerna, och af den religiositet, som Stoikerna kunde
förbinda med sedligheten får Stoicismen makt till själfbibehållelse
och själfutveckling sin förklaring. Tomheten i den sedliga viljan
och bristen på personlighet i det, som af dem sattes såsom det
gudomliga, göra det begripligt, hvarföre deras fordringar blefvo
otillfredsställda och förvandlades till frestelser, som åter föranledde det
Stoiska högmodet. Densamme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
