Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - I. Lifvets ofullkomlighet och lidande - C) Synder och laster - a) Några olika slag af synder - 11. Okyskhet - 12. Vällust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
got godt, förr än hon upphört att göra det onda. En människa, som
lefver i lyx, kan omöjligt lefva i öfverensstämmelse med det goda.
Alla hennes försök att utföra det goda skola förblifva fåfänga, så
länge hon ej förändrar sitt lif och i nödvändig ordningsföljd gör,
hvad hon bör göra. Ett lif i öfverensstämmelse med det goda kan
— icke blott efter hednisk utan ännu mer efter kristlig måttstock
— endast bedömas efter det matematiska förhållande, hvari
själfkärleken står till kärleken till nästan. Ju mindre sjelfkärlek och
däraf följande omsorg för det egna jaget samt fordringar och mödor,
som af andra utöfvas för en själf, och ju mera kärlek till nästan
och däraf följande bekymmer och mödor för andra, desto bättre är
lifvet. Densamme.
12.
Vällust.
Betraktande de kränktas klagan nu,
jag stod med nedsänkt blick, med lutad panna,
tills skalden sade: »hvarpå tänker du?» ^
Jag svarte, då jag hunnit mig bemanna:
»Hvad ljufva tankar. — O! — hvad ljuft begär,
som kommit dem i smärtans land att stanna!» —
Se’n vänd till dem, som ledo smärtor där,
jag så: »Francisca! af de kval, du lider,
mitt öga tåradt, hjärtat sargadt är.
Men säg mig då: — i ljufva suckars tider
hur, hvarmed kärlek dagat upp för er
den dolda längtan, som så tyst sig sprider1?»
Och h ön till mig: »ej något smärtar mer,
än att i sorgens tider sig påminna
sin lyckas dag; — Virgil den läran ger; —
Men är din lust så varm, att kunskap vinna,
hur ur sin första rot vår kärlek gått,
jag tala vill, men medan tårar rinna
En dag vi läste hop om Lancelot,
hur kärlek snärjde honom; vi då voro
allena, utan misstro; — vid hans lott
till mötes våra blickar ofta foro,
och färg vi skiftade; men ack! där var
ett enda ställe, som gjort all vår oro.
När som vi läste, huru älskarn har
det leendet, han önskat, kysst betagen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
