Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - II. Den gudomliga rättfärdigheten - 3. Det ondas ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499
eller skall någonsin kunna tänka sig något, som är bättre, än du,
det högsta och det bästa goda. Men då det nu är det sannaste och
tillförlitligaste att sätta det ofördärfliga framför det fördärfbara,
såsom jag nu redan gjorde, så ock orn du icke vore ofördärfvelig, så
borde jag i tanken kunna hinna till något, som vore bättre, än min
Gud. Därföre hvarest jag såg, att det ofördärfliga borde föredragas
det fördärfbara, där borde jag söka dig och därifrån utgå med min
forskning efter det ondas ursprung, det vill säga efter själfva den
källa, hvarifrån sig härleder det fördärf, hvaraf ditt väsende på intet
sätt kan vara eller varda delaktigt. Ty vår Gud står icke på det
allraringaste sätt under inflytandet af ett fördärf, eller är han i ens
den minsta måtto ett sådant underkastad, hvarken genom viljan eller
nödvändigheten eller någon oförutsedd tillfällighet, ty han själf är
Gud, och hvad han vill, är det goda. Jå! han är själf detta goda.
Men att fördärfvas’ är icke godt. Du varder ock icke mot din vilja
till något tvingad, emedan din vilja icke är större än din makt. Att
den vore större, skulle ju vilja säga, att du själf vore större än du
själf, ty Guds vilja och makt är Gud själf. Hvad är ock för dig
oförutsedt, för dig, som allt känner? Ingen natur har tillvaro
annorlunda, än därigenom, att du känner densamma. Men behöfve vi väl
vidlyftigt utveckla, hvarföre det väsende, som är Gud, icke är
fördärf bart? Om det så vore, då vore det ju icke Gud.
Jag frågade: hvarifrån är det onda? Det var redan ondt, att
jag så frågade, men jag såg icke det onda, som låg i denna fråga.
Jag ställde för min andas blick hela skapelsen, både hvad vi däruti
kunna varseblifva; såsom land och haf, luft och stjärnor, träd och
dödliga djur, och äfven hvad vi däruti icke kunna med våra ögon
se, såsom himmelens fäste och därofvan alla änglar och andeliga
väsenden. Men äfven dessa osynliga ting ordnade min fantasi, såsom
de hade varit kroppar, uti egna, hvar och en särskild tillhörande rum,
och . gjorde din skapelse till en enda ofantlig massa, omfattande i
skilda släkten och arter alla kroppar, så väl de verkliga, som dem
jag själf hade i min fantasi för änglarna tillskapat. Denna massa
tänkte jag mig ofanteligen stor, (utan att dock närmare bestämma,
huru stor den var, hvilket jag naturligtvis icke kunde känna), men
hur stor den än måtte vara, dock åt alla sidor begränsad. Om dig
däremot gjorde jag mig den föreställningen, att du på alla sidor
omslöt och i alla delar genomträngde denna massa, men att därjämte
du var utom henne åt alla håll oändelig. Såsom om det vore ett
haf, ett enda, öfverallt och åt alla sidor genom omätliga rymder
gränslöst haf, och det hade inom sig en ofantlig, men likväl ändelig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
