Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - II. Den gudomliga rättfärdigheten - 7. Hvad det vill säga, att Gud tillstädjer det onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
särskildt fall det bästa. Men hvad det onda angår, så vill Gud
alldeles icke det moraliskt onda och lika litet obetingadt det fysiskt
onda eller lidandena. Af denna grund finnes icke någon
förutbestämmelse till fördömelse, och man kan säga om det fysiska onda, att
Gud vill det ofta såsom ett syndaskulden tillkommande straff och
ofta äfven såsom medel till ett ändamål, d. v. s. för att förhindra
ett större ondt eller uppnå ett större godt. Straffet tjänar ock till
bättring och varning, och det onda till att göra det goda bättre
förnimbart; understundom bidrager det till att bättre fullkomna den,
som utstår det, liksom ju kornet, som man sår, undergår ett slags
förruttnelse, för att gro — en vacker liknelse, som Kristus själf
använde.
Hvad synden eller det moraliska onda beträffar, så är detta,
fastän det likaledes ganska ofta kan tjäna som medel, för att erhålla
ett godt eller att förhindra ett annat ondt, ingalunda därför ett
tillräckligt föremål för den gudomliga viljan eller ett tillåtligt föremål
för en skapad vilja. Det får fastmer blott så tillvida tillåtas eller
antagas, då det visar sig såsom den säkra följden af en tvingande
plikt, så att den, som icke skulle vilja tillstädja andras synd,
därigenom skulle kränka sin egen plikt, t. ex. om en officer, som skall
bevaka en viktig punkt, lämnade densamma just i farans stund, för
att förhindra i staden en tvist mellan två soldater af besättningen,
som vilja döda hvarandra.
Den regel, som säger: non esse facienda mala, ut eveniant bona
(man får icke göra det onda, på det att ett godt må framkomma)
och hvilken till och med förbjuder, att tillstädja ett moraliskt ondt,
för att därigenom vinna ett fysiskt godt, skall därigenom bekräftas
i stället för öfverträdas. Jag må här visa dess ursprung och
betydelse. Man skall ingalunda gilla, att en drottning begår eller ens
tillstädjer en förbrytelse för att rädda staten. Förbrytelsen är viss, men
det samhällsonda tvifvelaktigt, helt och hållet frånsedt, att detta sätt
och skick att autorisera förbrytelsen, om det blefve öfligt, skulle varda
mycket sämre än en omstörtning, som detförutan ofta nog inträdt i
ett land och i följd af ett sådant medel, att förhindra den, kanske
ännu oftare skulle inträda. Men med afseende på Gud är intet
tvifvelaktigt, kan intet vara mot regeln om det bästa, som icke tål
något undantag och något åsidosättande. Och i denna mening tillåter
Gud synden, ty han skulle fela mot hvad han är skyldig sig själf,
sin vishet, sin godhet, sin fullkomlighet, om han icke lyckligtvis
fullföljde det stora slutresultatet för alla sina böjelser och valde, hvad
obetingadt är bäst trots syndaskuldens onda, som i följd af den eviga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
