Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - II. Lycka och lycksalighet - B) Olika slag af lycka - a) lifvets fröjder i allmänhet - 2. Hvad det är som bevarar lefnadslusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
»Ljuft är att bärgad tänka uppå de upplefvade mödor»
och likaså:
Ty åt lidande ock kan en människa mycket sig fröjda,
när hon betänker hur mycket hon gjort, hur mycket hon lidit:
Men grunden härtill är att redan den blotta befrielsen från ett
ondt också är angenäm.
Det som i hoppet väcker lust är däremot allt, som vi tro skall
bereda oss njutning och nytta — och nytta utan någon känsla af
smärta —, när vi komma i besittning däraf. Öfverhufvud taget:
allt som nu skänker mig glädje, är också i regeln angenämt för
hoppet och minnet. Därför är till och med vrede förenad med
känslor af njutning, såsom äfven Homer sjunger om vreden:
»Ljuflig synes mig vreden långt mer än sötaste honing.»
Ty ingen känner vrede mot ett föremål, på hvilket det synes vara
omöjligt att hämnas, och t. o. m. emot människor, som i makt stå
högt öfver en, vredgas man antingen alls icke eller åtminstone i
ringare grad.
Och på detta sätt äro lustsensationer förbundna med de flesta
begär; ty antingen fröjdar jag mig vid minnet af någon redan
vunnen glädje eller i hoppet att vinna någon framdeles. Så t. ex.
gläder sig den febersjuke under sin törst vid minnet af det gångna
ögonblick, då han fick släcka sin törst, likasom också vid hoppet, att han
skall komma att dricka. Så gläder sig den älskande, när han får
tala om föremålet för sin kärlek, skrifva därom eller eljest göra
något, som har afseende därpå; ty i kraft af sina tankar på den
älskade menar han sig vara i en verklig förbindelse med henne. Jå,
detta är just begynnelsen af kärleken, när den älskande känner sig
lycklig icke allenast i den älskades närvaro, utan ock i dennas
frånvaro känner i sina tankar på henne kärlekens trånad.
Därför är hon vår lycka, t. o. m. om hon genom sin frånvaro
bereder oss smärta, och äfven i kärlekens oro och tårar ligger en
viss känsla af njutning. Smärtan förorsakas däraf, att den älskade
icke är hos oss, och känslan af njutning däraf att vi tänka på henne,
se henne för våra ögon, hvad hon gör, hur hon går och står.
Därför heter det också mycket riktigt:
"Sade alltså, men väckte hos alla en trånande längtan.71
Vidare är hämden ljuf, ty, allt, som ouppnådt bereder oss smärta,
gör oss, då vi uppnå det, glädje. Men nu är det för den som vredgas
en outhärdlig plåga, orn han icke kan hämnas, under det att hoppet
om hämd uppfyller honom med glädje.
Äfven seger bereder glädje, och det icke blott åt de äregirige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
